von Robinson
(Berättaren är bratsnubben, som när vi kommer in precis har fått syn på att en fiskekrok har trasslat in sig i vassen vid den älv han befinner sig vid.)
Så snabbt reduceras en människa från en intellektuell, belevad varelse med full koll på White Room och de trendigaste nietzschecitaten, till ett simpelt däggdjur med inget annat än nästa måltid i tankarna, att jag efter dryga dygnet utan mat och vatten genast såg rosaskimrande laxfiléer i den lilla kroken. Glömsk av det faktum att jag verkligen inte kunde fiska slängde jag mig över den med en frenesi som hos en femåring på speed, och trasslade efter mycket om och men ut den och dess lina ur vassen. Nu ni, tänkte jag och riktade mig till af Kronstam och Gyllenstierna, nu ska ni allt få gå och agera kommunistpatrask tills era lena handflator blöder, för det här kommer jag att fixa lättare än pappa förskingrar en miljon! Så av uppenbara skäl var det med ett litet leende som jag bröt av ett hårt vasstrå och kring dess ena ände knöt fast fiskelinan, varpå jag gick upp och satte mig på den låga bron bara några dussin meter till höger om mig.
Jag kastade i kroken, såg den försvinna ner under den bruna ytan, och satte mig nöjt tillrätta.
Jag satt.
Och satt.
Och satt.
Varför fick jag inget napp?
Jag satt lite till, då dagens första möte med en av förortsborna skedde. Det var en ensam äldre tant, lätt krumryggad och med en konsumkasse i ena handen, som kom fram till mig där på bron.
- God morgon där, min unge man, sa hon försynt i det att hon såg på mig med uppenbart nyfikna ögon.
- God morgon själv, svarade jag, aningen mer bitskt än vad som var avsett. Vart ända in i RKU var min fisk?
- Jo, jag kunde ju inte låta bli att stanna till när jag såg vad du gjorde. Hon gjorde en kort paus, som för att reda ut ett tankenystan där under de permanentade vita lockarna. Eller, fortsatte hon, vad är det du gör egentligen?
- Jag fiskar. Men i den här lerpölen till älv verkar det ju inte finnas några förbenade laxfiléer...
Tanten skrattade till och ställde ner sin kasse på asfalten precis bredvid mig.
- Laxfiléer? Åh nej, de är nog sällsynta även i de renaste vattendrag, är jag rädd. Hon log ett nämen-lilla-vännen-leende mot mig. Jag avskyr nämen-lilla-vän-leenden, vilket hon på något vis måste ha märkt, för hon suddade snabbt ut det.
- Vad har du agnat med, då?
Agnat... vänta, vad är det nu det betyder... jag tänkte då rakt inte göra bort mig inför ett pensionsfärdigt gammalt lakan, och sökte febrilt i mitt vokabulär efter "agnat". Jag kunde definiera ord som immanent och axiom, och var expert på att avläsa börskurvor och dylikt, men det hjälpte mig föga. Och innan jag hann svara:
- Alltså, vad har du för bete?
Jaså. Men säg det från början då, bidragstagare!
- Ehm... ingenting för tillfället, faktiskt.
- Men hur ska du då kunna få någon fisk? Tror du att den kommer att bita på kroken självmant?
Hon provocerade mig! Nej, detta kunde jag verkligen inte tåla.
- Ursäkta mig då, fru fiskeexpert, för att jag inte har spenderat mitt liv i den här monotoniexcessen till håla och fiskat i eran lervälling dagarna i ända! Jag kommer faktiskt från en adelsfamilj, jag borde inte behöva sitta här och pimpla som ett annat fån för att få mat, och jag tänker definitivt inte bli smutskastad av en sådan som du!
Tanten verkade inte ta åt sig det minsta, utan fortsatte bara att se på mig.
- Mat, säger du. Är du hungrig?
- Nej, sa jag vresigt, men i samma ögonblick lekte min mage Quisling och förrådde mig till fienden i rutig långkjol, som leende skakade på huvudet.
- Nåväl, jag lämnar lite mat till dig här, hur som helst. Ungdomar ska inte svälta på det där viset. Och nu måste jag verkligen gå, min gamla katt klarar sig inte utan mig så här länge. Hej då på dig!
Och så var hon försvunnen.
(vissa är mer seriösa med sina uppsatser än andra)
Den ultimata svettkörteln
Det finns mycket här i världen som man inte förstår. Som exempelvis varför busschaufförer per definition är stämda i en ytterst grinig tonart om de kör 16.30-turen, eller var den andra strumpan har gått sin teleportörkurs och utan undantag lyckas försvinna så fort man behöver den.
Jag diskuterade ett mycket gnällvänligt ämne, pengar, med en bekant häromdagen. Fröken Bekant klagade på att det kostade så mycket att köpa kläder, på vilket jag replikerade att second hand är ett bra alternativ för den som vill ha pengar över till både nudlar och Christer Sjögrens senaste singel, efter att man köpt sina paltor. Hon tyckte att det var ett direkt vedervärdigt förslag. Tillåt mig att av platsskäl sammanfatta hennes argument: "Ska jag ha på mig en tröja som någon annan har svettats i? Aldrig i livet!"
Låt oss nu vara pedagogiska och väga för och emot. Den ekonomiska aspekten ha vi redan nämnt, och sedan har vi, icke att förglömma, miljöaspekten: i detta vårt tidevarv av miljötänkande känns det fint att inte bidra till produktionen av varor som redan finns. Och sedan har vi även den sociala aspekten: väljer man att handla i butiker som Gengåvan eller Myrorna, så kan de skänka mer pengar till välgörenhet.
Nu briserar snart motståndarna av argument som jag inte har låtit dem få komma till tals med, så låt gå då, nu blir det öppen match. I den ena ringhörnan har vi då en svart tröja som kostar 30 riksdaler, är välgörande och inte belastar miljön det minsta. I den andra har vi en likadan svart tröja som kostar 139:50, och... nej, det var visst inget mer. Varför då heja på den sistnämda? Det är väl uppenbart! Den har ju ingen annan svettats i, som ni minns. Man vill naturligtvis inte kännas vid någon annans svett än sin egen, eftersom den egna har en sådan delikat sammansättning av vatten och sälta att all annan blir direkt motbjudande i jämförelse. Och den främmande svetten är självfallet så inpyrd i tröjan, att det faktum att plagget är tvättat är av ringa betydelse. Vad beträffar behovet av välgörenhet och miljötänkande, så rör det där ändå bara någon annan. Hakuna matata, kisen, second hand är fattigt!
Jag tänker inte vara någon moraltant. Jag tänker inte tvinga på en person med svettkörtlar vackra som frostkristaller i månsken min av lodissvett befläckade tröja.
Men det finns allt mycket här i världen som man inte förstår.
Gästspel: Evil-Beaver
DET VAR EN GÅNG...
en liten, liten bostongurkssmörgåsmedmarmeladsillochvattenkoppor som hette Evil-Beaver. Evil-Beaver var en mycket ond bostongurkssmörgåsmedmarmeladsillochvattenkoppor (som man hör på hans namn) men det var inte alla som tänkte på när de träffade Evil-Beaver, för utåt sätt såg han så oskyldig, rar och saftig ut. Så många misstog ofta Evil-Beaver för en mycket snäll bostongurkssmörgåsmedmarmeladsillochvattenkoppor.
Evil-Beaver var en sån där bostongurkssmörgåsmedmarmeladsillochvattenkoppor som ständigt var i rörelse och hade nya projekt på gång. Med projekt menar jag; lura supersmilande små veganska flickor som lyssnar på Cirkus Miramar och ge dom en upplevelse olik någon annan de nånsin fått uppleva förut. Nämligen, bostongurksluktande marmeladfyllda vattenkoppor i underlivet formade som sillar.
För att förstå varför Evil-Beaver gör som han gör så måste vi gå tillbaka väldigt långt bak i tiden, då Evil-Beaver bara var en mycket liiiiiiiiten vanlig, normal, retro, hygglo, kamratig liten bostongurkssmörgåsmedmarmeladsillochvattenkoppor. Allt började när Evil-Beaver skulle döpas... Så här skriver Evil-Beaver i sin dagbok:
"Uppe vid altaret, där stod hon, en kvinna, en ängel, en homo erectus, jag visste direkt att det här är kvinnan i mitt liv, vi ska gifta oss, föda barn ihop, amma ihop, äta ihop, sova ihop, bowla ihop, trippa näshåret ihop, vi ska till och med åka till kolmårdens djurpark ihop. Åh så vacker hon va (på ett väldigt groteskt sätt visserligen) men jag tror det va hennes lukt som förde mig till såna intima tankar. Den där lukten... jag minns den än idag, som om hon inte skulle duschat på femtiotolv dagar. Hon stod där, med sitt stora supersmile, iklädd sina prästkläder, ready to kill... nej förlåt, ready to döpa mig. Det hade inte gått många dagar sedan jag blivit skapad, men ändå visste jag vad äkta kärlek var. Det var HON! Och hon dopade försiktigt mitt lilla bostongurkssmörgåsmedmarmeladsillochvattenkopporhuvud i vattnet och uttalade ord som jag skulle behövt en synonymordbok för att förstå. Jag förstod inte hennes ord, men jag förstod hennes hjärta. Och jag hörde vad det sjöng 'för en ros är en ros är en ros, och en stjärna är en packad matros'. Jag visste att det va ment to be. Så efter att hon döpt mig i faderns, sonens och den heliga andens namn så bad jag henne ta ett sensuellt bett av mig så vi två kunde bli en. Det var då det kom... orden som krossade mitt hjärta... 'jag är vegan'."
Den här gången hade Evil-Beaver givit sig på en flicka vid namn Sanne. Sanne var allt det där som Evil-Beaver önskade hos en kvinna. Han älskade henne, men samtidigt hatade han henne. Men Sanne föll för Evil-Beavers charm, och hon föll hårt. Varje natt träffades de i drömmarnas land, och varje morgon då Sanne vaknade hade hon glömt allting igen. Men i drömmarnas land fick de vara tillsammans. Det enda hon kunde minnas under dagen var ordet BÄVER. Därav kom Sanne att bli lite förälskad i just bävrar. Hon hade ingen aning om varför, men svaret är såklart Evil-Beaver.
Så just i natt så bestämde sig Evil-Beaver för att gå till attack, att makea his move. Så nu har den stackars oskyldiga supersmilande veganflickan Sanne, som lyssnar på Cirkus Miramar, fått vad Evil-Beaver tycker att hon förtjänar, nämligen;
bostongurksluktande marmeladfyllda vattenkoppor i underlivet formade som sillar.
veckans babe
Mitt under ett samtal om Ängsbackafestivalen mig och Elinor emellan, så började sistnämnda plötsligt blinka något alldeles vansinnigt med ögonen.
Jag: ... och det verkar vara så mysigt... eh, har du tics eller?
Elli: Nej, jag tror jag har kaviar i ögat!
HAHAHAHAHAHA! Apropå vadå liksom? Fantastiskt :D
I övrigt så kommer Stockholm att få stå ut med både mig och kompanjon Calle i dagarna tre, när vi agerar ljustekniker på ungkulturdagarna (http://www.ungkulturdagarna.se/). Mot att vi trycker på ett gäng knappar får vi gratis käk, boende och resa, och dessutom se Emil Jensen.
Älskade ordvrängarskåning.
Världen är trasig men livet är vackert ändå...
(Roger Karlssons debutplatta trycks på nytt. Wohooo!)
Kinky gaysex all night long
gärden med dålig självbild (de envisas med att försöka se ut som om de vore täckta av diamanter i stället för av snö)
ärliga människor (tappade mobiler hamnar lätt i knipa, annars. Den hälsar och tackar.)
David Batras lappbok (MÅ DITT UINDERLIV HEMSÖKAS AV LOPPORNA FRÅN TUSEN KAMELER!)
att göra en vän till vegan (om än så bara för en vecka)
apelsiner
bokstavsleken (Svamp-Lennart, vi glömmer dig aldrig)
förunderliga underliga mail från varmare breddgrader
post i form av en Varnagelskiva
att linje 400 var i tid (!!!)
Staffan Westerberg (mest för att jag undertecknade mitt historiaprov med hans namn... hoppas läraren är allmänbildad)
Mmmm.
Det här är en sådan där dag när katten bakom hjärtat förnöjt ligger och spinner, i stort sett vad man än gör. Sådana dagar är det som om draperiet framför ens ögon dragits undan för en stund, och det blir det en rent himmelskt upplevelse att till exempel äta en apelsin. Eller se en hare vid skogsbrynet. Eller höra Stefan Sundtström på radio. Eller bara drömma om bävrarna som en gång fanns i dammen.
Eller tänka på söndagens vältring i te, kardemummabullar, en rent makalöst bra film ("Himmel över Berlin" - se se se. Jag är då rakt ingen större filmfantast, men den här rullen alltså... underbar) och samtal. MYS.
Eller dra sig till minnes fredagens spelning med Lars Den Fantastiske Demian och hans Per Gessle-cover - AHAHAHA!
Eller se fram emot den 4: e och 13: e mars. Carl-Johan Vallgren och Cirkus Miramar inom
loppet av tio dagar. (Mumsamammavagottdäva, som kristinehmans främsta fan av Patrik Ekwall brukar säga.)
Eller bara sitta i sin källare och känna nuet.
Vad jag nu vet om det, när det väl kommer till kritan.
Mer än att jag gillar det.
Men det skålar vi för!
(meningslöstinlägg.se, lol)
tjing för att vara vegan
Alla populära kids länkar alltid till youtubeklipp på sina bloggar, har jag hört. Så innan jag går och lägger mig med Jeppejonas:
http://www.youtube.com/watch?v=Rp1jUgrcp4k&feature=PlayList&p=116B979A1E70449A&index=5
(Stockholm Live - Avsnitt 8 - Del 1/3)
Thomas Järvheden är ännu en av de där människorna jag skulle vilja ha springandes på min bakgård, nämligen. Han går på 3.40, och runt sisådär 6.05 tar det sig rejält. AHAHAHAHA, usch vad elakt, men ack så rolgt :D
Nej men om man skulle ta och stänga av datorn? Bra tänkt, Sanne, bra tänkt.
kulturella killars kraftiga kamrater
*hosthost*
Va?
*harkel*
Alltså... jag förstår inte.
*krasch-bom-bang*
Åh. Var det bara du, Idén. Det var du inte längesen! Men hörru, är det inte bäst att du försvinner illa kvickt? innan jag får grepp om och kan göra något konstruktivt av dig, menar jag. Det vore ju förfärligt.
*vroooooooooooooooooooooooooooom*
Bättre så. Nu känner jag igen mig!
...ARGH! Det är jämt sådär. Man får en idé till en novell, dikt, kokboksdesign eller pottfrisyr, men innan man riktigt hunnit förstå den så har den försvunnit tillbaka till den dimension den kom ifrån.
(Platon hade rätt i att det finns en idévärld, men hans föreställningar om den var felaktiga. Idévärlden är inte världen där Den Objektiva Sanningen huserar: den är hemvisten för alla tänkbara och otänkbara idéer, som av våra mänskliga små ögon skulle uppfattas som svävande, frägsprakande moln. Men naturligtvis är de något mycket större. Och vackrare. Det är när rätt idé, efter att ha slunkit in till oss genom en repa i den väv som håller de femtioelva dimensionerna åtskiljda, träffar på rätt person, som magi kan skapas. Om tillfället är rätt. Och platsen.
Det är mycket som ska till för att en idé ska kunna förvaltas på ett bra sätt. Detta känner naturligtvis idéerna till, och av ren självbevarelsedrift söker de sig självklart till personer som har en fallenhet för att oftare än andra befinna sig på en passande plats vid en passande tid, till exempel i närheten av penna och papper vid en tidpunkt då man kan skriva. Eller, om man är en idé som går ut på att lägga bajs i maten, tenderar att gå runt med en låda bajs och ofta har nära till mat. Detta förklarar fenomenet varför vissa personer tycks fullkomligt bubbla av idéer, medan andra avundsjukt står och tittar på. De är favoriserade av idéerna, helt enkelt. Jag är uppenbarligen en person som verkar lämpa sig bra för idéerna, men som vid en närmare granskning inte håller måttet. Det är därför de bara nuddar mig innan de försvinner. FASCISTISKA MORALVIDRIGA AS!)
Ehum. Och försvinner de inte genast, så lägger de sig lugnt tillrätta någonstans i magtrakten och förväntar sig att jag ska veta vad jag ska göra med dem. Vilket jag sällan gör. Jag har till exempel en idé om en liten ö där man inte odlar spannmål på fälten, utan långa vackra glänsande strängar. Till fioler, till gitarrer, till harpor... tänk dig ljudet när det blåser, eller när någn drar fingrarna genom de böljande stänghaven. MYS!
Jaha, det var ju en trevlig exteriör, men vad göra med den? Inte vet jag. Frustrerande. Dock så är det en trevlig plats att tänka på, särskilt när man sitter på naturkunskapslektioner och förväntas tänka på hur ett arvsschema fungerar. Det är galet vad mycket tid man får till att tänka på annat då.
Det ligger ett uppslaget nummer av NWT bredvid mig, förresten. Rubriken på sidan är "Ännu ett guld till Våge Strålin".
Våge.
Strålin.
Mitt barn ska heta Greve Våge Strålin von Dü Lundbäck.
Ungen skulle bli svårt mobbad för sitt namn, under högstadiet hitta mina gamla trallskivor, bara gilla de dåliga låtarna och starta ett band som var urkasst. Så här skulle en av deras låtar inledas:
JAG BLEV MOBBAD I MIN SKOLA, JAG BLEV RETAD STÄNDIGT.
(jävla låt)
Ja, det är så det går till här på jorden, utan vett och sans.
Så det är bara att tugga i sig... och tänka på Johan Glans.
jag skrattade mig till sömns
Midnatt råder, tyst det är i husen... nåväl. Än är det inte midnatt, och trots att det är relativt tyst ute på Gärdet så kan man ändå höra kattens snarkningar här bredvid, de små knäppen från en braskamin som svalnar, det ihållande, liksom betryggande surret från ett kylskåp fyllt av pannkakor, och tickandet från värmlandsklockan som min bror gjorde i träslöjden för ett gäng år sedan.
Det är lustigt vad mycket ljud som ryms i tystnaden.
För trots allt så skulle jag nog säga att tyst det är i husen.
(Så ogripbar en tystnad är)
I helgen var jag galen, för övrigt. Eller snarare imbecill, alternativt alldeles från vettet. Kalla det vad du vill. Men att frivilligt ställa upp på att vara vaken i drygt 40 timmar, och under den tiden ha IQ-test och högskoleprov som primär sysselsättning, måste väl ändå vara själva definitionen av ordet "dårskap"? Men då jag alltid lockas av allehanda märkeliga ting, så kunde jag naturligtvis inte låta bli att haka på galenskaperna.
Två vänner har som projektarbete att undersöka hur hjärnan fungerar vid sömnbrist (de går natur, det säger allt...), och skulle göra detta genom ovan nämnda metod. Sagt och gjort: runt klockan fyra i fredag eftermiddags anlände vi till Högkvartet, Lousies hus, där vi skulle komma att spendera kvällen, natten och morgonen innan vi tvingades masa oss till Sofia, den andra naturarens, hus - en promenad som företogs endast för att vi inte skulle falla ihop och somna i en liten dallrande hög. Men en sak i taget, har du inte lärt dig din dramaturgiska modell i skolan? HMPF. Dagens ungdom. Obildad, ouppfostrad och i ett tillstånd av djupaste moraliska förfall.
Hur som helst så sysselsatte vi oss med bland annat högskolans engelska- och matteprov från klockan två till drygt sex på natten/morgonen. AHAHAHA, tänker du sarkastiskt, satans så underhållande! Men betänk då att vi emellan varven åt, tittade på mästerverket Mysteriet på Greveholm (vi såg faktiskt alla 24 avsnitt. De är genialiska allihop."Ska jag lägga dem vid dina fötter?"), åt, sjöng Thåström så högt att grannarna borde ha ringt polis, åt, sprang runt och var löjliga, åt lite till, och framför allt - gjorde ordminnestestet. Det var nog det roligaste.
Tänk dig scenariot:
Klockan är runt fyra på natten, och tre övertrötta och sockerhöga varelser sitter på ett golv. En av dem får en remsa med dryga trettio ord på, som hon ska memorera inom loppet av tre minuter. Detta gör hon genom att hoppa, skutta, peka och sjunga, allt medan hon på något sätt vrålar fram orden för att lära sig dem. När de tre minuterna har gått tas en diktafon fram och proceduren med dansen och vrålen upprepas, fast med mycket större desperation och engagemang. Den mest minnesvärda uppvisningen åstadkom Louise, Högkvarterets värd, när hon skulle recitera de ord hon kom ihåg.
"Tveggehanda, avvakta, smycka, avvakta, smycka, smycka, avvaktaaaaaa... USCH! Just ja, USCH! USCH. IAKTTA! Usch, iaktta, USCH USCH USCH!!!"
Det frenetiska rörelsemönstret och hälsovådliga tonläget behöver jag väl knappast nämna. Hahaha, fantastiskt! Det lät verkligen som att hon hade ådragit sig någon temprär form av tourettes syndrom.
Själv lyckades jag få "goda chanser att kvalificera mig till Mensa", eller vad det nu stod på provet man kan göra på deras hemsida, vi sisådär fem, något jag inte lyckas med i vaket tillstånd. Jag har ännu inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt.
(Om jag mot förmodan får ett barn, så ska det heta Greve von Dü. Oavsett kön.)
Och tja, vad mer att förtälja... det var mongoroligt, i alla fall. Visst ja! En annan höjdpunkt, som egentligen inte har med experimentet att göra men som genom sin förträfflighet förtjänat sig en plats i denna min redogörelse ändå, var när en även i nyktert tillstånd stimmig stockholmare fick min telefon att med Calles röst sjunga Bä bä vita lamm (jag har världens bästa ringsignal). Stockholmaren heter Leo, är bra på att spela trummor och vara hård, och var definitivt inte nykter när han ringde. Jag fick höra en oerhört rolig utläggning om hur mycket hans chefer hatade Karlstad, och att han var mäkta stolt över det bokmärke han lade med i (det för övrigt fantastiska) brevet han skickade mig häromdagen. (var stolt, Leo. Bokmärket är jättefint. Särskilt kortet, ahaha!) Uppiggande som... JAG TÄNKTE INTE SKRIVA FLÖDDER HÄR.
Uppiggande som Earl Grey.
Och i morgon har jag blivit lovad ännu mer post.
Brevvännerna är bäst.
Molkomspussar på er, mmm!
(När jag kom hem på lördag kväll lyssnade jag på Säkert. Tiden och rummet var så overkligt, så segt och liksom pulserande. Annika sjöng mig från den overkliga verkligheten till sömnens overkliga verklighet, och jag drömde så vitt jag vet inte om Gunde Svan. Intressant, va?
Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården)
fekus
Är det sant så är det helt fantastiskt.
Har någon hittat på det så är det nästan ännu mer fantastiskt, och jag vill bjuda den vridna personen bakom idén på kakor.
Hahaha!
Hitza Hits
Jag gillar min familj.
Den lilla vita stereon i köket kräks ut någon låt med Ulf Lundell, i vilken pappa mycket inlevelsefullt sjunger (nåja) med i. Mamma dansar mellanstadiedans till densamma, och lillebror står mest i ett hörn och beskådar det hela med en blick som klart och tydligt åskådliggör att resterande familjemedlemmar är helt dumma i huvudet, men att det är i sin ordning. Välkommen till en vanlig måndagkväll i familjen Nyman Lundbäcks liv.
Jag kommer att sakna det här, förresten. Den här sammanhanget och tryggheten som en familj faktiskt ger. Trots diverse hätska tonårsdispyter, och trots diverse tilltänkta arkebuseringar av bröder som spelar bandy inomhus på mornarna, trots mammas och pappas fäbless för Let's Dance respektive varenda liten obskyr sportform i hela världen, så kommer jag verkligen att sakna den här tiden.
Jag fick en dikt av pappa i julklapp (AAAAW). De två avslutande raderna:
om några år när man tänker tillbaka
den tiden hade jag aldrig velat försaka
Så sant, farsgubben, så sant.
Och det är precis det här med att lämna alla former av sammanhang som skrämmer mig så. Gymnasielivet har varit rakt igenom fantastiskt, och helt klart de bästa tre åren av mitt liv (jag räknar inte in åldern då mina största intressen var att samla på klistermärken, hoppa genom strålarna från vår vattenspridare, och leka med min brors riddarlego. Jag var inte jag då, och kan därför, på något konstigt vis, inte kalla det där för mitt liv. När jag ser på foton av mig själv som barn, eller för den sakens skull, ända upp till sisådär sjunde klass, så ser jag inte mig själv. Rent intellektuellt förstår jag ju att jo, det där är jag (eller snarare, det där har en gång varit jag), men på det emotionella planet känner jag ingenting för personen på bilden. Hon kunde lika gärna heta Gertrud och bo i Umeå, och utöva experimentiell yoga tillsammans med sin guldhamster på sin fritid. Vad vet jag.) (jag gillar parenteser). Så vad kommer efter denna fantastiskhet då, månne? Ingen som vet, ingen som vet...
OCH JAG SOM ALDRIG ENS KAN BESTÄMMA VILKET TE JAG SKA KÖPA I CAFÉTERIAN PÅ MORGONEN FÖRVÄNTAS PLÖTSLIGT FATTA DIREKT LIVSAVGÖRANDE BESLUT RÖRANDE DEN SNARASTE FRAMTIDEN LOL.
Man kan ju allvarligt talat fundera på hur det ska gå till.
Men det här är en kväll när stjärnhimlen över Molkom inte känns cyniskt kall och avlägsen, utan mer förtröstansfull och hoppingivande. Det här är en kväll när Johan Rothsteins mästerverk 17-33 ( http://www.myspace.com/johanrothstein ) inte får mig att vilja krypa ihop i en tekopp. Det här är en sådan där kväll när man hittat ett litet rum i tiden, ett andrum om man så vill, och för en gångs skull som från ovan kan betrakta sitt eget lilla universum. Och gilla det man ser. Det kallar jag lyx - dyra bilar, märkeskläder och moralvidrig rysk kaviar har ingenting med saken att göra. Lyx för mig är dessa andrum. Det skålar vi för! *klunkar Earl Grey så att tangentbordet vrider sig i nervositet*
Vidare så är det bekräftat att Thåström kommer till Karlstad. Allihopa skrik woo! Fantastiskt. :D Frågan är bara hur man efter jönköping- och trollhättantripper ska ha råd med kalaset... jag måste skaffa mig ett jobb. Jag ska utbilda mig till skäggansare, alternativt ökenguide. Båda yrkena verkar givande.
Så. Har någon sett mitt rosaglittriga läppglans med tillhörande designerstrasstrosor och Gucci-BH?
Tänkte väl det.
förhållanderådgivning
Ja, jag tror bestämt att mitt och tidens förhållande slutligen har gått i graven.
Och visst, det var antagligen ett klokt beslut då vår relation var av en synnerligen osund art - men jag måste tillstå att en viss saknad börjar smyga sig på.
Nåväl, jag betedde mig verkligen som ett veritabelt ärkesvin mot min partner, så jag har bara mig själv att skylla. Det enda jag gjorde var att gnälla på att den (tiden, partnern) aldrig fanns där för mig när jag behövde dens stöd, men hur uppträdde jag själv då? Visade jag tillbörlig uppmärksamhet, var jag tacksam över det vackra vi ändå hade tillsammans? Icke då. När den fanns där,
hos mig,
med mig,
för mig,
så betedde jag mig som att den överhuvudtaget inte existerade - eller snarare, som att den alltid, villkorslöst och hur jag än bemötte den, skulle finnas där. På sådana grundvalar kan man naturligtvis inte bygga ett varaktigt förhållande, det förstår ju jag också. Men jag var så blind, kunde inte förmå uppskatta det jag hade förrän jag förlorat det... och nu tycks min hjärna (eller hjärta? Vad vet jag) ha riktat in sig på att med alla medel möjliga förtränga det faktum att jag är separerad. Jag beter mig fortfarande som att jag har all tid i världen på mig att göra Alla Viktiga Saker, ända tills kvällen innan Alla Viktiga Sakers deadline då jag inser att aj fan, det där skulle jag ha gjort för tre veckor sedan och hej och hå jungman Jansson, nu blir det jobbigt. Måhända är det en försvarsmekanism.
Är det möjligtvis som så att någon vet hur jag ska kunna få min partner att ångra igenslängda dörrar och krossade vasar? Det är en brist i vårt förhållande att den lämnade mig på det där sättet. Utan att ens lämna en liten, ur ett gammalt linjerat kollegieblock från Akademibokhandeln utriven lapp om var den ämnade ta vägen.
Oförskämt.
oomkullrunkelig
(arrrgh - det är aningen distraherande att min lillebror sitter i rummet intill och skriker "MEN LOL!!!" ungefär var tionde sekund. Aningen distraherande. Så skyll inte på mig för en ostrukturerad text idag, för böfvelen!)
...BLAND ANNAT kontakta bröderna Rongedal och David Shutrick, ordnat en föreläsare till arrangörsgruppens nästa möte, skrivit projektlogg tills fingrarna blödde samt bokat in en fotoutställning till Hemmascen. Joppedi, joppeda, jag ska bli konstnäääär... härligt, detta!
Annars kan jag bara rekommendera hela världen att läsa "Momo eller Kampen om tiden" av Michael Ende. Och efteråt ta sig en vegansk kladdkaka och lyssna på Christina Kjellssons skiva "Mitt i en mening". Båda fantastiska verk, båda på ämnet tid. Och tid är ett ämne som aldrig slutar fascinera mig, eftersom mitt förhållande till den stundom kan vara verkligt vanskligt. Jag skrev om det där på en annan sida för ett tag sedan, den borde jag lägga upp här... Jo men för tusan, det gör jag.
Och utanför fönstret är det töväder.
Hoppas snöänglarna vid Konsum hann lyfta i tid.
revolutionär misär
För övrigt så hände det en rent otroligt rolig (travesteringar av Staffan Westerberg är klart underskattade) sak i skolan idag. Över jul så bestämde jag mig en gång för alla att slutligen bli vegan, och kom tillbaka till plugget efter lovet nöjd med mig själv. Går in i matsalen och säger till den snälla mattanten - Gun, ärat vare ditt namn - att det vore fint om de kunde ordna en tallrik käk utan djur per dag i framtiden.
Hon säger att ja, det skulle hon väldigt gärna göra, men är osäker på om hon får för sina överordnade. Hon hänvisar mig till skolsköterskorna. Jag traskelitraskar mig iväg till skolsköterskorna och pratar med dem, och de i sin tur skickar mig vidare till rektorn, som de hävdar är den ende som kan fatta beslutet. Det är fredag och rektorn har gått för dagen, så jag får vänta tills på måndag (alltså idag) med att få fatt i henne.
Ägnar helgen åt att läsa två hela böcker om vegansk näringslära, pluggar in termer som icke-hemjärn, syrahaltig aminosyra och fytinsyra, skrattar åt suspekta studier som gick ut på att veganer fick dricka extrakt från sitt eget bajs - det är sant! - för att se hur det påverkade deras B12-nivåer, läser igenom Livsmedelverkets nationella riktlinjer för skollunchen, skriver ut och läser motargumenten mot den från en friskvårdkonsulent och en sjuksköterska, gör detsamma med kostpolicyn för Karlstad kommun (där det står att vegankost inte serveras i skolorna pga att "näringsinnehållet inte kan garanteras") och en vegansk matsedel från Västerviksgymnasiet.
PUH.
Så blev det idag. Jag kommer till skolan, beväpnad till tänderna med argument om att jag har rätt att få lunch. Genomlider två lektioner, och så är det dags för mat. När jag ätit klart hade jag tänkt uppsöka rektorn och hålla mitt brandtal, men nu blev det inte så. För vad står på bänken för specialkoster, om inte en alldeles ny liten låda med texten "vegan" på?
Bomber och granater! Min tilltänkta revolution blir plötsligt meningslös. Jag kände mig som vore jag en skäggig sjörövare, utrustad med svärd och på vippen till att börja vråla för full hals, som upptäcker att skeppet han tänkt kapa är övergivet och det bara är att plocka åt sig guldtackorna. Smidigt förstås, men var ska all min uppdämda kamplust ta vägen? Ha! Nåja, jag gick i alla fall in till mattants-Gun och gav henne en kram för varm, god mat. Det visade sig att hon efter mitt besök hos skolsköterskorna hade fått ett samtal från en av dem, och att de i diskussion med skolledningen bestämt att jo, vi ger väl gnällspiken lite mat då. Poäng till mig! Dock håller jag fortfarande kostpolicyn för felaktigt formulerad, och sa till Gun att jag ändå tänkte prata med rektorn om det.
Det var då jag fick reda på att jag inte var den enda veganen på skolan, som sköterskorna påstått.
Det fanns en till
Gun: Ja, gå dit och håll ett tal du, rektorn kommer säkert hålla med. Hon är nämligen själv vegan.
AHAHAHAHAHA! Det är är ju helt otroligt. Så mycket för den revolutionen. :D
(Rektormänniskan var inte där idag heller, förresten. Hoppas att hon är det imorgon, så att vi kan diskutera tomatpajer och vegopannkakor tills käkarna går ur led...)
pepparkakshus och anakondor
Julafton kom, julafton gick. Jag börjar visst bli gammal, för det här var första gången i mitt liv som den där förväntansfulla julstämningen vägrade infinna sig. Visst var det mysigt ändå, när familjen satt och improviserade fram små fula rim vid paketöppningen. "Nu kan du känna dig som kungen när du slänger den gamla pungen" - mamma fick en plånbok av pappa. Haha! Det är ju inte svårt att se var jag har fått min fäbless för språk ifrån. Men var tog det där pirret i magen vägen? Vart höll det tvångsmässiga leendet vid blotta tanken på dagens datum hus? Nåja. Låtom oss bygga en stad av pepparkakshus, där tankarna seglar som skepp på hav av te (vilket är ett citat ur en låt av Cirkus Miramar. Sveriges bästa band släppte sin senaste fullängdare 1998 - men den 13: e mars nu till våren kommer en ny! Jag har köpt ett måttband så att jag kan hålla koll på hur många dagar det är kvar. En centimeter närmare örgasmen varje dag... Visst är nörderifasoner vackra?), där vi sedan framlever våra liv som lussekatter och tre bruna gossar som komma, komma från Pepparkakeland. Julstämning året om, det vore något det! En julstämning som inte innefattar stressiga, i sinom tid desperata korståg i tretusen affärer, eller lika otaliga som osmakliga blinkande anakondor till ljusslingor som kväver huset, eller inkassobrev i januari. Den galet kommersiella delen av julen ger jag inte så mycket som en patetisk high school-film för. Varför kan folk inte fatta att det inte är presenterna som är poängen, och definitivt inte presenternas prislapp. Suck. Jag blir så trött på att höra en del diskussioner.
Nåja, det här är en vacker dag och jag vill inte gnälla. Det finaste med den 24: e december 2008 var den underbara salladen, och dikten som pappa skrev till mig.
Nu ska jag skriva mitt reportage om Ängsbackas julfestival, som verkar vara en helt genomfin tillställning. Aufwiedersehen!
Duracellkanin
Inte ett moln på kvällshimlen. Juldekorationerna på lyktstolparna längs Storgatan gör sitt yttersta för att lysa ikapp med sina tindrande förebilder högt däruppe i mörkret, men det är en kamp som de är dömda att förlora - en stjärnklar decemberhimmel finns det knappast något som kan utkonkurrera när det kommer till vackerhet (ja, det är ett ord. Lingvistisk konservatism är inte bara trist, utan direkt skadligt för språket. Och det har absolut ingenting med det här inlägget i övrigt att göra, därav denna slutparentes: ).
För att komma ut till mitt hus måste man gå ungefär 500 meter på en grusväg som lämnar allt vad belysning och dekorationer heter bakom sig. Man är omgiven av gärden och bara gärden, om kvällen är det verkligen becksvart, det tenderar att blåsa rejält. Och jag älskar det. Må det låta som ett förringande av kära Hålan, men det bästa med Molkom är i min värld den där ödsliga lilla grusvägsstumpen en vinterkväll. Det hemtama mörkret är snarare förtröstansfullt än oroväckande, och när det som idag är alldeles molnfritt på himlen så får stjärnhavet en att vilja stanna upp, lägga sig ner mitt på vägen, och bara existera. Bara andas, bara finnas till. Åt helvete med jakutzis, sportbilar och medelhavssemestrar var tredje vecka, för mig är det lyx att tillåta sig de där andrummen då man helt och hållet släpper alla tankar på måste-ska-borde-göra-sakerna.
Idag har varit ett enda långt andrumsmaraton (åh, jag avskyr ju dagboksbloggar... "imorse åt jag en köttbullsmacka"... men nu kör vi!). Först julkalendermys och paketinslagning hos en bindgalen kristinehamnare, sedan en välförtjänt och långvarig botanisering bland Knastrets hyllor (min plånbok envisas med att jag köper på tok för många skivor, men jag hävdar lika envist att man inte kan köpa för många), och sedan hem till Molkom där diskbänksrealism och gapskratt tillsammans med en av världens bästa människor väntade. Åh.
Dessutom fick jag post, vilket naturligtvis är något helt fantastiskt. Det var två brev, det första kom från en karlslok i Tyskland, till vilken jag via Tradera sålde en skiva för någon månad sedan. I kuvertet som jag skickade den i kunde jag inte låta bli att lägga i ett ark nerklottrat med några rader i stil med "tack för en toppenaffär, och herretekopp vad kul att du är en sådan musiknörd att du letar på svenska auktionssidor efter plattor!". Det där lilla brevet svarade han på genom att först skicka mig ett "åh, det var så lite så, vad roligt att du skickade med ett brev!" (på vilket jag svarade), och nu idag ännu ett kuvert med förutom ett väldigt charmigt brev även choklad och te. Det är sådana där saker som gör ens dag. Tack, tysken!
Det andra brevet kom från en viss Mattias Dristig (http://www.dristig.com/), som jag över snigelpost beställde en skiva av häromdagen. I kuvertet låg nämnda skiva (som för övrigt är kalasbra), samt ett litet papper som fick mig att flina hälsovådligt brett:
Hej Sanne!
Tack för ditt grymt personliga brev. jag blev på ett härligt humör när jag öppnade det och upptäckte teet. Svarta-vinbär är ju min favorit! :) Här har du till slut skivan som man bör spela på hög volym och visrock-headbanga till (eller nåt... :) )
Tack för att du stöttar undergroundkultur!
MVH Mattias Dristig
God jul & gott nytt år!
Förresten så tycker jag inte att det är rätt att publicera privata brev i offentliga sammanhang, men eftersom han skickade det till mig, som han av uppenbara skäl inte känner överhuvudtaget, så antar jag att det är okej. Hej och hå jungman Jansson vad glad jag blev av det, hursomhelst! Vilka härliga människor det finns här i livet. För tillfället känner jag mig energisk som en överaktiv femårig pokemonfantast som just har fått träffa Pikachu i verkligheten. Energi! Nu ska jag ta tag i allt! Så får det bli!
... och Skägget i brevlådan är en genialisk julkalender. Alltärbraochvackert.
Fy fan vad vi är bra
Fram med öronpropparna mitt herrskap, här ska basuneras så stämbanden darrar - äntligen är det lov! Äntligen tid för sovmornar, födelsedagskalas, pysslande, brevskrivning och pulkaåkning i glada sällars lag. Det finns dock smolk i glöggbägaren, nämligen det faktum att det här jullovet är det allra sista i hela mitt liv. Studenten klampar obevekligt närmare med sina tunga, olycksbådande sjumilakliv; när det är som tystast kan jag nästan höra fotstegen från en alltför snabbt annalkande framtid.
Jag är som kanske bekant initiativtagaren bakom projektet Hemmascen, en två dagar lång kulturmaraton som ska gå av stapeln i samband med allas vår Molkoms Marknad. Det känns inte som att det är alls lång tid kvar dit, med tanke på alla saker som måste ordnas och alla människor som måste kontakta, men datumen som gäller är den 22: e och 22: e maj, bara några veckor innan jag lämnar gymnasietiden bakom mig för gott och likt en mullvad i strålkastarljus skyggt tvingas kisa mot det där stora, bländande vacuumet som utgör Framtiden. Var tar åren vägen? Herretekopp, tidsnoja när man är arton.. oj oj oj. Men det är i stunder som denna, när man sitter och tänker på de senaste årens totala fantastiskhet, som man till fullo kan hålla med Cirkus Miramar när de sjunger "jag vill bara leva i ett evigt nu". Vafalls, klockfanskap, tickar du än? I egenskap av Toppentupp (julkalendern är riktigt bra i år!) beordrar jag dig att stanna, omedelbart!
Nåväl. Så kan man ju tyvärr inte göra. Allt man kan försöka med är att inte tänka närmar på saken, för trots att jag gillar förändring, trots att jag förmodligen skulle avlida utan nya utmaningar, så kvarstår faktum att tanken på att sluta skolan verkligen skrämmer skiten ur mig. Verkligen. Var ska jag ta vägen? Var kommer alla vännerna ta vägen? Alla står vi inför vägskäl, otaliga och åter otaliga gånger i livet - det är väl de som definierar våra liv, men nu var det inte det jag skulle skriva om! - men att välja väg efter studenten kan mer liknas vid att i Minotaurus labyrint välja vilken gång man nu skulle förirra sig i. För att citera en av våra bästa författare:
"Att vilja är att kunna välja. Åh, att det ska vara så svårt att välja!
Att välja är att kunna försaka. Åh, att det ska vara så svårt att försaka!"
Med reservation fel sprungna ur temporär demens hos undertecknad. Hjalmar Söderberg är boven bakom raderna, i alla fall. Men ja, visst har han rätt? Man vill ha allt, utan att riskera något. Självklart. Man vill balansera på eggen mellan kaos och frid. Man vill lära känna nya kullerstensgator, nya människor, nya spelningslokaler, men man vill inte lämna sin trygghet och kastas ut i periferin. Suck, vilken gnällkavalkad det här blev! Visserligen är kvalificerat gnäll definitivt en konstform vars utövare måste underkasta sig disciplinerad övning för att bemästra, men det här var allt mer kvantitet... :)
Förresten och apropå ingenting alls så måste jag nu under lovet skriva en filosofiuppsats, som ska behandla ämnet Nietzsche och Sartre i allmänhet och deras syn på livets mening i synnerhet. Det sitter en kom-ihåg-lista på mitt skrivbord där jag skriver upp mina läxor, och i väntan på avbockning står: "meningen med livet". Haha! Det kommer minst sagt att kännas suspekt att bocka av den...
"Jahapp, då har man kommit fram till meningen med livet. Avklarat och avbockat, tjoflöjt!"
Imorgon blir det artonårskalas för en kristinehamnare, så nu ska jag slå in vikingarnavinylen, pärlplattan och téet. Ha en fin kväll, ni wunderbaumsfetischister nere vid Preem och alla andra!
Kära dagbok
Jag har fört dagbok en del i mina dar. I en låda under sängen har jag min allra första, daterad till 1998. Prydd av en närmast motbjudande snuttegulltecknad kattunge på framsidan och fylld med sporadiska inblickar i en åttaårings liv, så är den ett stycke ögonblicksdokumentation från en tid när det roligaste som fanns var att hoppa genom strålarna från familjens vattenspridare, leka Lejonkungen med den bästa vännen, gömma sig under sängen när föräldrarna skulle hämta en hos densamma, skriva sagor om kidnappade katter, och bygga riddarborgar i Lego med lillebrorsan. Vänta, jag ska banne mig ge er ett utdrag.
(Då jag är av åsikten att kaos är en konstform, varför ett stökigt rum per definition är ett konstverk, så kan det ta ett tag att rota fram boken i det veritabla bombnedslag som är mitt krypin här i huset. [konstpaus] Så ja, där var den!)
2:e maj 1998 kl. 11.30
Kära dagbok!
Igår uppträdde jag med musikskolan. Det gick bra. Fast vi sjöng fel en gång på en sång som hette "Hej, goddag och hallå", men annars gick det bra. Vi fick till och med lite rökeffekter på scenen. Vi sjöng många sånger: Hej, goddag och hallå, Clownen Beppo, Har du sett en ko som kan gå på styltor?, Fågelbröllop, Cykelvisan och Side by side. (sajd baj sajd.) Hej då!
Redan för tio år sedan hade jag en fäbless för språk - "side by side" skulle uttalas rätt, basta! Ahaha, det är så roligt att läsa de där gamla orden. Minnen av glömda konserter med musikskolan kommer tillbaka, inklusive trollsminkningarna och spökdräkterna. Mina föräldrar ska för övrigt ha en stor eloge för att de inte av ren självbevarelsedrift förbjöd mig att öva inför föreställningarna - jag var nämligen med i en blockflöjtsgrupp, och det är ju inte svårt att föreställa sig hur en energisk åttaåring med förväntad lungkapacitet får en blockflöjt att låta. De flesta tortyrmetoder bleknar bort till rena smekningar i jämförelse. Huga!
Jag spelar inte blockflöjt längre, och det var längesedan jag lekte Lejonkungen eller hoppade genom en vattenspridare (det borde man visserligen börja göra igen. Infantilitet är underskattat!). Men i detta vårt teknologins tidevarv så är bloggande att jämställa med att skriva dagbok, om än offentligt, så i och med den här Mitt Livs Första Blogg så lever allt lite av åttaåringen kvar i mig. Och jag gillar fortfarande att skriva sagor, jag gråter fortfarande till disneyfilmer, och jag ger bort pärlplattor föreställandes pokémonfigurer i julklapp. Samtidigt som jag läser Söderberg, tycker om poesi, och står som ansvarsfull projektledare för kulturfesten Hemmascen här i kära hålan. Vem har sagt att ens personlighet inte kan vara paradoxal? Nej, just det!
Nu, go vänner, nu ämnar jag inmundiga glögg och skriva min filosofiuppsats. Vidare tangentbordsdiarré rörande Hemmascen, fenomenet varför-försvinner-alltid-saker-när-man-letar-efter-dem, diskussionsämnet Christer Sjögren, samt tips på hur man bäst misslyckas i köket, kommer att finnas här vid denna min boj på vågorna i allas vårt cyberspace. Må gott!
Glöggspetsade hälsningar,
Sanne
