förhållanderådgivning
Har ni tanketeman, ni där ute i den verkliga världen (det här rummet är definitivt inte verkligt... alldeles för mycket te, katter och ord)? Jag tror bestämt att jag dras med sådana. I olika långa perioder kretsar tankarna kring ett tema, ett ämne, och vägrar å det bestämdaste att beskaffa sig med något annat. De senaste veckorna har de snurrat kring företeelsen tid, och hur jag tycks ha gjort slut med den.
Ja, jag tror bestämt att mitt och tidens förhållande slutligen har gått i graven.
Och visst, det var antagligen ett klokt beslut då vår relation var av en synnerligen osund art - men jag måste tillstå att en viss saknad börjar smyga sig på.
Nåväl, jag betedde mig verkligen som ett veritabelt ärkesvin mot min partner, så jag har bara mig själv att skylla. Det enda jag gjorde var att gnälla på att den (tiden, partnern) aldrig fanns där för mig när jag behövde dens stöd, men hur uppträdde jag själv då? Visade jag tillbörlig uppmärksamhet, var jag tacksam över det vackra vi ändå hade tillsammans? Icke då. När den fanns där,
hos mig,
med mig,
för mig,
så betedde jag mig som att den överhuvudtaget inte existerade - eller snarare, som att den alltid, villkorslöst och hur jag än bemötte den, skulle finnas där. På sådana grundvalar kan man naturligtvis inte bygga ett varaktigt förhållande, det förstår ju jag också. Men jag var så blind, kunde inte förmå uppskatta det jag hade förrän jag förlorat det... och nu tycks min hjärna (eller hjärta? Vad vet jag) ha riktat in sig på att med alla medel möjliga förtränga det faktum att jag är separerad. Jag beter mig fortfarande som att jag har all tid i världen på mig att göra Alla Viktiga Saker, ända tills kvällen innan Alla Viktiga Sakers deadline då jag inser att aj fan, det där skulle jag ha gjort för tre veckor sedan och hej och hå jungman Jansson, nu blir det jobbigt. Måhända är det en försvarsmekanism.
Är det möjligtvis som så att någon vet hur jag ska kunna få min partner att ångra igenslängda dörrar och krossade vasar? Det är en brist i vårt förhållande att den lämnade mig på det där sättet. Utan att ens lämna en liten, ur ett gammalt linjerat kollegieblock från Akademibokhandeln utriven lapp om var den ämnade ta vägen.
Oförskämt.
Ja, jag tror bestämt att mitt och tidens förhållande slutligen har gått i graven.
Och visst, det var antagligen ett klokt beslut då vår relation var av en synnerligen osund art - men jag måste tillstå att en viss saknad börjar smyga sig på.
Nåväl, jag betedde mig verkligen som ett veritabelt ärkesvin mot min partner, så jag har bara mig själv att skylla. Det enda jag gjorde var att gnälla på att den (tiden, partnern) aldrig fanns där för mig när jag behövde dens stöd, men hur uppträdde jag själv då? Visade jag tillbörlig uppmärksamhet, var jag tacksam över det vackra vi ändå hade tillsammans? Icke då. När den fanns där,
hos mig,
med mig,
för mig,
så betedde jag mig som att den överhuvudtaget inte existerade - eller snarare, som att den alltid, villkorslöst och hur jag än bemötte den, skulle finnas där. På sådana grundvalar kan man naturligtvis inte bygga ett varaktigt förhållande, det förstår ju jag också. Men jag var så blind, kunde inte förmå uppskatta det jag hade förrän jag förlorat det... och nu tycks min hjärna (eller hjärta? Vad vet jag) ha riktat in sig på att med alla medel möjliga förtränga det faktum att jag är separerad. Jag beter mig fortfarande som att jag har all tid i världen på mig att göra Alla Viktiga Saker, ända tills kvällen innan Alla Viktiga Sakers deadline då jag inser att aj fan, det där skulle jag ha gjort för tre veckor sedan och hej och hå jungman Jansson, nu blir det jobbigt. Måhända är det en försvarsmekanism.
Är det möjligtvis som så att någon vet hur jag ska kunna få min partner att ångra igenslängda dörrar och krossade vasar? Det är en brist i vårt förhållande att den lämnade mig på det där sättet. Utan att ens lämna en liten, ur ett gammalt linjerat kollegieblock från Akademibokhandeln utriven lapp om var den ämnade ta vägen.
Oförskämt.
Kommentarer
Trackback
