förhållanderådgivning
Har ni tanketeman, ni där ute i den verkliga världen (det här rummet är definitivt inte verkligt... alldeles för mycket te, katter och ord)? Jag tror bestämt att jag dras med sådana. I olika långa perioder kretsar tankarna kring ett tema, ett ämne, och vägrar å det bestämdaste att beskaffa sig med något annat. De senaste veckorna har de snurrat kring företeelsen tid, och hur jag tycks ha gjort slut med den.
Ja, jag tror bestämt att mitt och tidens förhållande slutligen har gått i graven.
Och visst, det var antagligen ett klokt beslut då vår relation var av en synnerligen osund art - men jag måste tillstå att en viss saknad börjar smyga sig på.
Nåväl, jag betedde mig verkligen som ett veritabelt ärkesvin mot min partner, så jag har bara mig själv att skylla. Det enda jag gjorde var att gnälla på att den (tiden, partnern) aldrig fanns där för mig när jag behövde dens stöd, men hur uppträdde jag själv då? Visade jag tillbörlig uppmärksamhet, var jag tacksam över det vackra vi ändå hade tillsammans? Icke då. När den fanns där,
hos mig,
med mig,
för mig,
så betedde jag mig som att den överhuvudtaget inte existerade - eller snarare, som att den alltid, villkorslöst och hur jag än bemötte den, skulle finnas där. På sådana grundvalar kan man naturligtvis inte bygga ett varaktigt förhållande, det förstår ju jag också. Men jag var så blind, kunde inte förmå uppskatta det jag hade förrän jag förlorat det... och nu tycks min hjärna (eller hjärta? Vad vet jag) ha riktat in sig på att med alla medel möjliga förtränga det faktum att jag är separerad. Jag beter mig fortfarande som att jag har all tid i världen på mig att göra Alla Viktiga Saker, ända tills kvällen innan Alla Viktiga Sakers deadline då jag inser att aj fan, det där skulle jag ha gjort för tre veckor sedan och hej och hå jungman Jansson, nu blir det jobbigt. Måhända är det en försvarsmekanism.
Är det möjligtvis som så att någon vet hur jag ska kunna få min partner att ångra igenslängda dörrar och krossade vasar? Det är en brist i vårt förhållande att den lämnade mig på det där sättet. Utan att ens lämna en liten, ur ett gammalt linjerat kollegieblock från Akademibokhandeln utriven lapp om var den ämnade ta vägen.
Oförskämt.
Ja, jag tror bestämt att mitt och tidens förhållande slutligen har gått i graven.
Och visst, det var antagligen ett klokt beslut då vår relation var av en synnerligen osund art - men jag måste tillstå att en viss saknad börjar smyga sig på.
Nåväl, jag betedde mig verkligen som ett veritabelt ärkesvin mot min partner, så jag har bara mig själv att skylla. Det enda jag gjorde var att gnälla på att den (tiden, partnern) aldrig fanns där för mig när jag behövde dens stöd, men hur uppträdde jag själv då? Visade jag tillbörlig uppmärksamhet, var jag tacksam över det vackra vi ändå hade tillsammans? Icke då. När den fanns där,
hos mig,
med mig,
för mig,
så betedde jag mig som att den överhuvudtaget inte existerade - eller snarare, som att den alltid, villkorslöst och hur jag än bemötte den, skulle finnas där. På sådana grundvalar kan man naturligtvis inte bygga ett varaktigt förhållande, det förstår ju jag också. Men jag var så blind, kunde inte förmå uppskatta det jag hade förrän jag förlorat det... och nu tycks min hjärna (eller hjärta? Vad vet jag) ha riktat in sig på att med alla medel möjliga förtränga det faktum att jag är separerad. Jag beter mig fortfarande som att jag har all tid i världen på mig att göra Alla Viktiga Saker, ända tills kvällen innan Alla Viktiga Sakers deadline då jag inser att aj fan, det där skulle jag ha gjort för tre veckor sedan och hej och hå jungman Jansson, nu blir det jobbigt. Måhända är det en försvarsmekanism.
Är det möjligtvis som så att någon vet hur jag ska kunna få min partner att ångra igenslängda dörrar och krossade vasar? Det är en brist i vårt förhållande att den lämnade mig på det där sättet. Utan att ens lämna en liten, ur ett gammalt linjerat kollegieblock från Akademibokhandeln utriven lapp om var den ämnade ta vägen.
Oförskämt.
oomkullrunkelig
Det här är en sådan där dag när man faktiskt gör saker, utan att man först behöver kämpa sig igenom ett Bert Karlsson-tjockt lager av nervositet och jag-ska-bara. Projekt Hemmascen lever, i allra högsta grad! Denna fabulösa tillställning där traktens alla kulturidkare får chansen att ställa upp med musik/dans/foto/stå-upp/poesi&prosa/grodhoppstävling (okej, några grodor har inte blivit tillfrågade... men det vore en festlig programpunkt! Eller inte.) kryper sakta men säkert närmare, vilket jag under dagen har insett. Därför har jag sysselsatt mig med att bland annat
(arrrgh - det är aningen distraherande att min lillebror sitter i rummet intill och skriker "MEN LOL!!!" ungefär var tionde sekund. Aningen distraherande. Så skyll inte på mig för en ostrukturerad text idag, för böfvelen!)
...BLAND ANNAT kontakta bröderna Rongedal och David Shutrick, ordnat en föreläsare till arrangörsgruppens nästa möte, skrivit projektlogg tills fingrarna blödde samt bokat in en fotoutställning till Hemmascen. Joppedi, joppeda, jag ska bli konstnäääär... härligt, detta!
Annars kan jag bara rekommendera hela världen att läsa "Momo eller Kampen om tiden" av Michael Ende. Och efteråt ta sig en vegansk kladdkaka och lyssna på Christina Kjellssons skiva "Mitt i en mening". Båda fantastiska verk, båda på ämnet tid. Och tid är ett ämne som aldrig slutar fascinera mig, eftersom mitt förhållande till den stundom kan vara verkligt vanskligt. Jag skrev om det där på en annan sida för ett tag sedan, den borde jag lägga upp här... Jo men för tusan, det gör jag.
Och utanför fönstret är det töväder.
Hoppas snöänglarna vid Konsum hann lyfta i tid.
(arrrgh - det är aningen distraherande att min lillebror sitter i rummet intill och skriker "MEN LOL!!!" ungefär var tionde sekund. Aningen distraherande. Så skyll inte på mig för en ostrukturerad text idag, för böfvelen!)
...BLAND ANNAT kontakta bröderna Rongedal och David Shutrick, ordnat en föreläsare till arrangörsgruppens nästa möte, skrivit projektlogg tills fingrarna blödde samt bokat in en fotoutställning till Hemmascen. Joppedi, joppeda, jag ska bli konstnäääär... härligt, detta!
Annars kan jag bara rekommendera hela världen att läsa "Momo eller Kampen om tiden" av Michael Ende. Och efteråt ta sig en vegansk kladdkaka och lyssna på Christina Kjellssons skiva "Mitt i en mening". Båda fantastiska verk, båda på ämnet tid. Och tid är ett ämne som aldrig slutar fascinera mig, eftersom mitt förhållande till den stundom kan vara verkligt vanskligt. Jag skrev om det där på en annan sida för ett tag sedan, den borde jag lägga upp här... Jo men för tusan, det gör jag.
Och utanför fönstret är det töväder.
Hoppas snöänglarna vid Konsum hann lyfta i tid.
revolutionär misär
(Här skrev jag nyss ett väldigt långt och väldigt dåligt stycke om att jag inte skriver här. Det var skönt att skriva, men ett helvete att läsa. Så av hänsyn till min eventuelle läsare så raderas det härmed från cyberspace. So long, and thanks for all the fish!)
För övrigt så hände det en rent otroligt rolig (travesteringar av Staffan Westerberg är klart underskattade) sak i skolan idag. Över jul så bestämde jag mig en gång för alla att slutligen bli vegan, och kom tillbaka till plugget efter lovet nöjd med mig själv. Går in i matsalen och säger till den snälla mattanten - Gun, ärat vare ditt namn - att det vore fint om de kunde ordna en tallrik käk utan djur per dag i framtiden.
Hon säger att ja, det skulle hon väldigt gärna göra, men är osäker på om hon får för sina överordnade. Hon hänvisar mig till skolsköterskorna. Jag traskelitraskar mig iväg till skolsköterskorna och pratar med dem, och de i sin tur skickar mig vidare till rektorn, som de hävdar är den ende som kan fatta beslutet. Det är fredag och rektorn har gått för dagen, så jag får vänta tills på måndag (alltså idag) med att få fatt i henne.
Ägnar helgen åt att läsa två hela böcker om vegansk näringslära, pluggar in termer som icke-hemjärn, syrahaltig aminosyra och fytinsyra, skrattar åt suspekta studier som gick ut på att veganer fick dricka extrakt från sitt eget bajs - det är sant! - för att se hur det påverkade deras B12-nivåer, läser igenom Livsmedelverkets nationella riktlinjer för skollunchen, skriver ut och läser motargumenten mot den från en friskvårdkonsulent och en sjuksköterska, gör detsamma med kostpolicyn för Karlstad kommun (där det står att vegankost inte serveras i skolorna pga att "näringsinnehållet inte kan garanteras") och en vegansk matsedel från Västerviksgymnasiet.
PUH.
Så blev det idag. Jag kommer till skolan, beväpnad till tänderna med argument om att jag har rätt att få lunch. Genomlider två lektioner, och så är det dags för mat. När jag ätit klart hade jag tänkt uppsöka rektorn och hålla mitt brandtal, men nu blev det inte så. För vad står på bänken för specialkoster, om inte en alldeles ny liten låda med texten "vegan" på?
Bomber och granater! Min tilltänkta revolution blir plötsligt meningslös. Jag kände mig som vore jag en skäggig sjörövare, utrustad med svärd och på vippen till att börja vråla för full hals, som upptäcker att skeppet han tänkt kapa är övergivet och det bara är att plocka åt sig guldtackorna. Smidigt förstås, men var ska all min uppdämda kamplust ta vägen? Ha! Nåja, jag gick i alla fall in till mattants-Gun och gav henne en kram för varm, god mat. Det visade sig att hon efter mitt besök hos skolsköterskorna hade fått ett samtal från en av dem, och att de i diskussion med skolledningen bestämt att jo, vi ger väl gnällspiken lite mat då. Poäng till mig! Dock håller jag fortfarande kostpolicyn för felaktigt formulerad, och sa till Gun att jag ändå tänkte prata med rektorn om det.
Det var då jag fick reda på att jag inte var den enda veganen på skolan, som sköterskorna påstått.
Det fanns en till
Gun: Ja, gå dit och håll ett tal du, rektorn kommer säkert hålla med. Hon är nämligen själv vegan.
AHAHAHAHAHA! Det är är ju helt otroligt. Så mycket för den revolutionen. :D
(Rektormänniskan var inte där idag heller, förresten. Hoppas att hon är det imorgon, så att vi kan diskutera tomatpajer och vegopannkakor tills käkarna går ur led...)
För övrigt så hände det en rent otroligt rolig (travesteringar av Staffan Westerberg är klart underskattade) sak i skolan idag. Över jul så bestämde jag mig en gång för alla att slutligen bli vegan, och kom tillbaka till plugget efter lovet nöjd med mig själv. Går in i matsalen och säger till den snälla mattanten - Gun, ärat vare ditt namn - att det vore fint om de kunde ordna en tallrik käk utan djur per dag i framtiden.
Hon säger att ja, det skulle hon väldigt gärna göra, men är osäker på om hon får för sina överordnade. Hon hänvisar mig till skolsköterskorna. Jag traskelitraskar mig iväg till skolsköterskorna och pratar med dem, och de i sin tur skickar mig vidare till rektorn, som de hävdar är den ende som kan fatta beslutet. Det är fredag och rektorn har gått för dagen, så jag får vänta tills på måndag (alltså idag) med att få fatt i henne.
Ägnar helgen åt att läsa två hela böcker om vegansk näringslära, pluggar in termer som icke-hemjärn, syrahaltig aminosyra och fytinsyra, skrattar åt suspekta studier som gick ut på att veganer fick dricka extrakt från sitt eget bajs - det är sant! - för att se hur det påverkade deras B12-nivåer, läser igenom Livsmedelverkets nationella riktlinjer för skollunchen, skriver ut och läser motargumenten mot den från en friskvårdkonsulent och en sjuksköterska, gör detsamma med kostpolicyn för Karlstad kommun (där det står att vegankost inte serveras i skolorna pga att "näringsinnehållet inte kan garanteras") och en vegansk matsedel från Västerviksgymnasiet.
PUH.
Så blev det idag. Jag kommer till skolan, beväpnad till tänderna med argument om att jag har rätt att få lunch. Genomlider två lektioner, och så är det dags för mat. När jag ätit klart hade jag tänkt uppsöka rektorn och hålla mitt brandtal, men nu blev det inte så. För vad står på bänken för specialkoster, om inte en alldeles ny liten låda med texten "vegan" på?
Bomber och granater! Min tilltänkta revolution blir plötsligt meningslös. Jag kände mig som vore jag en skäggig sjörövare, utrustad med svärd och på vippen till att börja vråla för full hals, som upptäcker att skeppet han tänkt kapa är övergivet och det bara är att plocka åt sig guldtackorna. Smidigt förstås, men var ska all min uppdämda kamplust ta vägen? Ha! Nåja, jag gick i alla fall in till mattants-Gun och gav henne en kram för varm, god mat. Det visade sig att hon efter mitt besök hos skolsköterskorna hade fått ett samtal från en av dem, och att de i diskussion med skolledningen bestämt att jo, vi ger väl gnällspiken lite mat då. Poäng till mig! Dock håller jag fortfarande kostpolicyn för felaktigt formulerad, och sa till Gun att jag ändå tänkte prata med rektorn om det.
Det var då jag fick reda på att jag inte var den enda veganen på skolan, som sköterskorna påstått.
Det fanns en till
Gun: Ja, gå dit och håll ett tal du, rektorn kommer säkert hålla med. Hon är nämligen själv vegan.
AHAHAHAHAHA! Det är är ju helt otroligt. Så mycket för den revolutionen. :D
(Rektormänniskan var inte där idag heller, förresten. Hoppas att hon är det imorgon, så att vi kan diskutera tomatpajer och vegopannkakor tills käkarna går ur led...)
