mtbloggaren

Jag har alltid känt en mer eller mindre intensiv aversion gentemot linjaler. Med undantag från den gula, fina zoo-linjalen jag hade på lågstadiet (den är sönder nu! "Allt jag gillar upphör"... lol) så har jag alltid reagerat med motvilja så fort jag sett en: det känns som att de möter min blick när de ligger där på bordet (/i lådan/på golvet/under sängen/i mikron) och genom sin blotta existens hånfullt säger till mig att allt jag tror är rätt egentligen är fel, och att den enda riktiga, objektiva sanningen finns hos deras kallsinniga, kompromisslösa millimetermarkeringar. Ingen plats för fantasi eller kreativitet här inte, rätt ska vara rätt din flummiga kvasiestet till rödtott!

Ordning och reda har alltdig gjort mig nervös. Och irriterad.

För det finns ju så många olika sätt att mäta världen på. Det finns så många etiketter att sätta på varenda liten företeelse, varenda liten tanke, att behovet av etiketter tycks en löjligt bara man tänker på det. Att placera in saker i fack är ännu en sak som gör mig nevös. Och irriterad.

Jag skulle sälja en kjol på Tradera förra veckan. För att kunna lägga upp en annons måste man välja från en lista vilken typ av vara den gäller, till exempel "Leksaker, LEGO". Jag klickar mig fram till "kläder", tänker att det borde finnas alternativ som jeans, tröjor och kjolar. Vilket det visar sig finnas - men strikt indelat i herr- och dam-kategorier.

Som att det skulle spela någon som helst roll!

Jag medger att det är en fånigt i-landsproblem att irritera sig på.
Men jag är fånig, och i högsta grad en bortskämd, förtappad, och depraverad i-landsmänniska.
Så i och med ovanstående bortförklaring är jag mig i min fulla rätt att bli ledsen över att ett av världens mest jämställda länder fortfarande utövar segregation mellan könen, även om det sker på en sketen auktionssida.

Varför får jag som tjej inte köpa en bandtröja?
Vad hindrar en kille från att lägga bud på min kjol?
Varför beskriver ett otal försäljare alla sina små rosa tröjor med ord som "för lilltjejen!" eller "till prinsessan"?
När upptäcktes genen som gör att uteslutande killar vill leka med tuffa superhjältar och tjejer uteslutande med söta djur (gå till ett McDonalds och kika på deras Happy Meal-affischer, så förstår ni vad jag menar)?

Jag ska bli en kjolbärande krigarprinsessa i blänkande rustning när jag blir stor. Se där, äntligen ett yrke! Jag kommer ägna mina dagar åt att riva bort alla etiketter kategorier rubriker fack jag får syn på med mina superman-ögon, och ersätta dem med något fånigt men uppmuntande som glada busschaufförer, My Little Ponies med pansarvästar, blonda dockor med lasersvärd i plast, självlysande stjärnor att sätta upp ovanför sängen med häftamassa som kommer lämna fulafina märken efter sig när man plockar ner dem...

... och du milde Jeremia vilket löjligt inlägg. Men så är jag ju rätt löjlig också. Orsak och verkan, du vet.

"Hippies

Vi lyckades aldrig riktigt som hippies, jag och Kerstin. Vi ville så gärna.

Vi fick tvillingar första året vi bodde på Vårtgård. Vi var ganska missnöjda med Vårtgård som namn, det låg liksom inte bra i munnen. Vi tänkte namnet på gården som en hyllning till amningen som fenomen, men det kändes konstruerat och vi skämdes lite när vi sa det till våra andra hippievänner som bodde i närheten; på sina Lustgård, Lovetorp och Glädjehuset och allt vad det hette. Alla tyckte att Vårtgård lät lite obehagligt. "Men tanken är fin" sa dom. Och det levde vi på länge, vi ville så gärna bli accepterade.

Ännu svårare blev det när vi skulle ge namn på tvillingpojkarna. Vi kom inte på några egna hippienamn. Är Sten ett hippienamn? Man tänker ju inte att det är det, men det borde ju rimligen vara det. Sun, Sky, River, Månstråle, Glänta. Och så Sten. Samma valör. För att inte tala om Stig. Det är ju egentligen det optimala hippienamnet. Lite anti-urbant, lite gåtfullt, lite 'på väg'. Det är jävligt gata fast i skogen så att säga. Men när vi döpte dom till Sten och Stig förlorade vi många av våra vänner i grannskapet. "Vi vill ju inte att Snövit ska snubbla på Sten" skojade Ulla, Snövits morsa. "Ja, men du då?" var det enda jag fick ur mig. Svårt att vara witty i stridens hetta.

Likadant med drogerna. Eftersom Kerstin, min fru (ja, vi hade ju dessutom gift oss innan vi blev hippies, det var ju inte heller så populärt, men vad skulle vi göra? Skilja oss?) inte tålde cannabis, började vi med amfetamin istället - något måste man ju ta. Men även det gjorde oss lite udda och utfrysta i grannskapet. När dom andra låg och slögarvade efter en braja, skjöt vi amfetamin för allt vad tygen höll och kutade runt i skogen, lite stirriga och aggressiva. Vi gav inte det sköna och mysiga intryck vi så gärna ville.

Kerstin var också allergisk mot linser, baljväxter och sojaprotein, vilket gjorde att vi mest käkade hamburgare och pommes. Ingen kom på middag hos oss och ingen bjöd oss heller på middag.

Sten och Stig växte upp till skolåldern och eftersom dom inte var välkomna i byns kollektiv-skola blev vi tvungna att skicka dom på internatskola. Deras mörkblåa skoluniformer utlöste ett ramaskri i byn. Men både Sten och Stig hade ju blivit bra på att slåss av alla förnedringslekar i internatskolan och kunde därför ganska lätt slå ner de jämnåriga som retades. Och deras pacifistiska föräldrar också för den delen. Det var inte utan att vi blev lite stolta när våra sjuåringar hade lyckats spöa ett helt gäng vuxna skäggvargar på väg från skolbussen. Men det erkände vi förstås inte, vi var ju hippies.

Men en sak värmer hjärtat när jag tänker på det. Och det är att ingen nånsin bad oss flytta därifrån trots våra misslyckanden. Det är ändå ett tecken på uppskattning, vi fick hela tiden en andra chans. Fast kanske var det för att jag och Kerstin var dom enda i byn som hade egna kärnvapen."



www.emiljensen.se

(Jag blir så glad)

(Det här inlägget kommer att skrivas helt inom parentes. Varför?, undrar genast den kroniskt nyfikne och kliar sig i sitt stripiga hår med de av pommes frites flottiga fingrarna. Jo serru, enkom av den anledningen att jag egentligen inte har något väsentligt att säga. Alls. Överhuvudtaget. Som att den här bloggen är späckat med väsentligheter i övrigt! Nåja. Jag känner ett trängande behov av att få en liten ventil för det där rödskimrande, spinnande luddet i magtrakterna, som genereras av förestående spelningar (Thåström! Åh. Och overallviruoserna i Äggzkülls, icke att förglömma), funktionärshelg i Arvika, tiokort på badhuset och, i sinom tid, Ferguson i Karlstad. Lägg till detta en vacker stjärnhimmel, en nyinköpt Cosa Nostra-skiva samt en kopp Twinings Earl Grey, och du får något som måhända inte är perfektion men banne mig inte långt därifrån.

Jag tror jag mitt liv har surrealistiska drag, i den bemärkelsen att jag inte riktigt förstår mig på hur det hänger ihop. Det är besynnerligt, men åtminstone merparten av tiden väldigt trevligt. Nu ska jag exempelvis skriva en historiauppsats till imorgon, samtidigt som jag sover och packar inför helgen. Tjarå!)