förresten
Kom igen. Klockan är snart två. Det är berättigat att vara dum i huvudet.
:D
tätt intill min hud (eller något lika prententiöst)
Jag klär mig i ord och hoppas att ingen ska förstå att alla dessa rader, alla dessa namn och städer, inte är något annat än en verbal skrud ur kejsarens nya kläder. Mina pennor fyller block efter block med bilder av tankar och drömmar, vävs till siden vävs till fickor vävs till kejsarskrudens sömmar. För nog vet väl fler än jag att de vilsnaste av orden är de som aldrig svävar bort men faller ner till jorden trampas sönder av trafiken blir till ännu ett av liken efter meningar som formulerats utan att ha levererats till sin slutdestination, som en femåring på tåget missar mormors tågstation. Någonting går sönder...
... men någonting växer. Det som trampas ner i jorden och lämnas för att dö är ofta det som ofrånkomligt lurar på ett frö till något som kan bli så mycket större än din mun som säger
vänta! - stanna upp en sekund.
Ser du vad jag menar? Jag sitter här och ägnar mig åt navelskåderi, väver lager efter lager tyg att gömma mig i... det var ju just det här jag menade med kejsarens nya skrud, att slippa känna naken värld så tätt intill min hud. De är trivsamma, ibland, mina hopsnickrade ord, men jag kan ändå inte glömma varför kojan min är gjord. Äsch. Så många metaforer för en och samma sak: världen bortom fönstret är för tydlig för min smak. Den vill ha mig till att ta beslut för åratal framöver och sopar bort det lekfulla med allvaret som söver - inte det som vrålar högt och får ens själ till att vibrera utan det som kräver raka led och strikt ordning och reda.
(pengar på fredag)
Så jag snickrar mina kojor och jag lever fler noveller, men inte gör det mig en gnutta klokare heller. Jag kanske måste inse att det spelar ingen roll att jag klumpigt virrar runt här utan riktning och kontroll för finns det inget givet mål är rätt väg alltid inom räckhåll men min hjärna är ett såll och det regnar så idag - jag behöver något som kan få mig mindre... jag.
Ja. Det här duger ju inte. Att gå omkring och spillas ut som ett annat överfullt bläckhorn som liksom murar in sig i ett torn för att inte fläcka ner allting råka riva ner allting men när det högst där uppe i tornet äntligen ser allting, inser att det inte vet någonting. Om någonting.
Det kan vara en befriande insikt.
Kanske kan den få mig mindre jag, så att jag en dag inte långt från idag kan vakna upp och tänka på världen inte som en ångvält, inte som en EU-godkänd lekplats med raka linjer och tomma gungor, utan som något som faktiskt kan få kännas tätt intill min hud.
En katt, kanske.
En hand.
Tills dess lär jag väl fortsätta att fumla med mitt garn och sjunga med Christina om att aldrig mer bli barn. Och imorgon ska den läsas, den här nattens monolog,
men aldrig mer kommas ihåg nej aldrig mer kommas ihåg
utan trampas ner i jorden för att kejsaren inget såg.
(Annars hade den varit ett bra tillskott till garderoben. Too bad för kejsaren.)
den allra finaste som getts
Eller besviken, snarare.
När saker som man trodde skulle vara fina, snälla, gemytliga, välj-valfritt-bra-adjektiv-och-klistra-in-det-här, visar sig kunna vara raka motsatsen till ens måhända naiva förväntingar - då är det så mycket värre än om något som man från första början trodde skulle kunna tänkas vara dåligt också visar sig vara dåligt.
"Man". Varför skriver jag "man".
När saker som jag trodde skulle vara fina, snälla, gemytliga, välj-valfritt-bra-adjektiv-och-klistra-in-det-här, visar sig kunna vara raka motsatsen till mina måhända naiva förväntingar - då är det så mycket värre än om något som jag från första början trodde skulle kunna tänkas vara dåligt också visar sig vara dåligt.
Bättre så.
Och det här var ju extremt givande. Det är inte särskilt praktiskt att vara en sann mästare på att överdriva, tror jag bestämt. Jag måste sluta ta allting personligt. Jag skulle ju bli stark och allt det där när jag blev stor... jag är inte stor än. Nej. Det där röstkortet måste ha adresserats till fel person av en persone som definitivt var fel person för sitt jobb, vilket är att se till att fel person inte får röstkort telefonräkningar artistfakturor är fel person för sitt jobb.
Eller så kan man tänka sig en cirkus.
DET FUNGERADE!
Men jag kan ju alltid berätta att det här är en mycket fin dag. Mycket fin. Idag sätts alla betyg, vilket innebär att jag från och med denna dag inofficiellt är klar med gymnasiet. KLAR! MED GYMNASIET! Inget mer uppsatsskrivande till tre på nätterna, inga fler äckliga projektrapporter att slava över, inga fler linje 400-bussar obscent tidigt på morgonen (nåväl, förrän till hösten då. Men är man på väg mot litteraturvetenskap kommer det inte vara fullt så plågsamt)... åh.
Fast jag kommer att sakna gymnasiet, trots allt. Tvivelsutan. Det är inte utan att det är sorgligt, och skrämmande. Var ska man göra av sig själv i den plötsliga valfriheten som någon fet sate med ens drämde i huvudet på en? Aaaargh. Men det blir ett senare problem. Först är det sommar, musik, poesi, vänner, mat (är en viktig punkt. alltid), festivaler. Och bävrar. Jag ska hälsa på den i dammen varje dag. Och äntligen skriva igen, skriva brev, skriva noveller, skriva fåndikter. Min kreativitet har de senaste månaderna tvingats ligga inlåst i en skrubb allra längst bak i hjärnan, tillsammans med till exempel unga herr Energi och stolta madam Andrum. Tristessen har fått de stackarna att börja sjunga någon låt av Flamingokvintetten och måla löständer på de spindelvävstäckta väggarna (målar man löständer har man jävligt tråkigt), vilket är ett alldeles uppenbart tecken på att jag verkligen borde släppa ut dem i friska luften igen.
Öppna den dörren, sopa bort det dammet, kliva över den högen med smutstvätt... framme! Upp med nyckelknippan, klirrklirr, klick, knaaaaarr - så ja, välkomna ut ska ni vara!
(De ser väldigt avmagrade ut. Stackare. Men jag ska snart nära dem med lite skrivblock och tekoppar.)
Förresten, på sistone har jag i egenskap av ordbokare till fina Sjuhäradsfestivalen kollat väldigt mycket på videoklipp med diverse estradpoeter. Ett väldigt trivsamt jobb, får jag lov att säga. Det grämer mig lite att jag inte kunde åka till Norrköping på poetry slam-SM - det var så många bra poeter där. Liksom, Josef Hoffert, Ismael Ataria och Oskar Hansa på en och samma tillställning? Ja tack! Och så en spelning med Sanna Carlstedt på det. Jag hade stormtrivts. Nästa år, nästa år.
Bilden i förra inlägget är menad att illustrera en förvisso dålig låt (Melody Club är inte mitt gebit). Resultatet blev jag nöjd med, i alla fall. Klipp och klistra för fulla slanten. I vilket yrke får man syssla med sånt? Arbetsförmedlingen visste inte! Dåligt.
Nu ska jag påbörja den där födelsedagspresenten. Leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig (snart)
(Tänk dig valfri löjligt glad låt här, alternativt Johan Glans när han ler (eller gör vad som helst, egentligen). Något av sinnesstämningen här på gärdet borde gå fram då.)
Nej, jag lyssnar inte på Melody Club
Skrivet vid förra försöket:
"Det här är ett om inte socialt, så nog så tekniskt, experiment.
I detta nu försöker Sanne Lundbäck för första gången i sitt liv ladda upp en bild på sin blogg med hjälp av "ladda upp bild"-funktionen.
Situationen kräver extrem koncentration och minutiösitet, såväl hos utövaren som hos publiken - den sistnämnda måste ju anstränga sig till sitt yttersta för att förstå spänningen i scenen som utspelar sig framför dem, för bövelen! Det här är ingenting för idioter.
...fungerade det?"
... nej, Sanne, uppenbarligen inte. Om man pillar på deeeen knappen... och drar lite i deeen spaken... och mutar datorn med lite äppelkakste... fungerar det då, månne?
Hemmascenseufori
Kopierat rakt av från min arma bilddagbok. Så här glad var jag vid midnattssnåret igår:
ALLTSÅ.
Det här är verkligen en helt fantastisk kväll.
Mitt projektarbete är klart, finito, genomfört, och jag är SÅ NÖJD.
Alla är bäst.
Världen är mjuk och varm och glittrig och fylld av ukuleleband i extremt charmfula skjortor, fotografer som gillar Christina Kjellsson, tanter som spelar på grytlock, hårdrockare med ansiktsmålning a lá Gene Simmons (fast en femårig, alternativt full, sådan), gubbar som spelar Dan Andersson, högstadiekids som sjunger ACDC, massörer som bjuder en på middag och pensionärer som stämmer upp i allsång till Torparrock.
Jag tänkte så många gågner att det här med att arrangera en liten festivalsate i samband med Molkoms årliga marknad, det var allt en nedrans överambitiös jävla skitidé. Usch vad jobbigt det har varit ibland, och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt att jag borde ha haft någon enkel, ful utställning istället. Eller designat en toaborste. Eller nåt. Men nu är jag så satans glad. ÅH!
Dessutom har jag fått fabulöst banankolate och ett rakt igenom fantastiskt fanzine (BAKSIDAN! Och mina smickrande smeknamn! Ahahaha :D), bådadera från mina bindgalna norrlandskonstnärer. Ni är också bäst! Jag ska sträckläsa det ikväll. :D
Och himlen är så fin. Så där röd-guld-svart-blå-lila-alla-färger-på-en-gång-färgad som den kan bli ibland om sommaren. (Nåväl. Nästansommaren.)
Och vi har fått en bäver i dammen! Det är nästan för bra för att vara sant. Den kom traskandes på grusvägen häromdagen, helt lugnt, och promenerade rakt genom vår trädgård för att sedan helt sonika dyk ner i dammen. Ofta det händer. JAG ÄR LYCKLIG JAG SOM HAR DET GANSKA BRA osv osv osv osv.
Ibland känns allting bara rätt. Som att det där eviga pusslet man ständigt försöker lägga faktiskt till slut, om så även bara för en stund, plötsligt har lagt sig själv och bildat den mest fulländade bilden av Charmander man kan tänka sig. Man sitter där och tittar på den, och känner sig överlag väldigt hypernöjd med tillvaron, och ler ett fånigt men högst nödvändigt leende. Någonstans måste ju det rosa sockervaddiga löjliga glädjeluddet visa sig, liksom.
Tja. Jag har jobbat i runda slängar 30 timmar på två dagar. Och det var fan så värt det. Men nu tänker jag gå och däcka i sängen som Jeppejonas i detta nu ligger och värmer upp åt mig, och befria cyberspace från mina virriga euforiutrop.
KUL SOM SÅPBUBBLOR OCH TRÄDKLÄTTRING, DETTA!
lappland
Jag slutar aldrig förundras över fenomenet lappskrivande. Det är en sådan fin kommunikationsform, på något sätt. Ett försynt men ändå väldigt utelämnande sätt för att få folks uppmärksamhet. Ännu bättre är att det bästa sättet att nå ut till Molkoms befolkning antagligen är att sätta upp en lapp på Konsum - det får mig att tro lite mer på världen, i detta vårt sönderteknologiserade tidevarv av a-ekonomi och pinkodshysteri (www.cirkussol.com).
Någon vill köpa en teservis från sjuttiotalet. Någons katt har sprungit bort. Någon säljer virkade mössor och grytunderlägg. Någon vill jobba som hundvakt. Och jag kan inte låta bli att fundera på vilka personerna bakom alla dessa mer eller mindre omsorgsfullt gjorda lapparna är; det är som att det sitter en liten energisk fyraåring mellan pannbenen på mig som oupphörligt frågar hur-när-var-varför-då. Man skulle kunna skriva en roman baserad på de där lapparna. Det skulle vara en enkel match. Lappen om de virkade mössorna och grytunderläggen är skriven med rött bläck och fin skrivstil, på ett blommigt brevpapper som andas byrålådor, spetsgardiner och värmeljus. Tänk om författaren fick svar av... den som skrivit den lappen, personen som ville vara hundvakt. En enkel lapp, svart tusch med lite flytande handstil mot vanligt vitt skrivarpapper. Han eller hon kanske vill ha sig en fin mössa till sina kvällspromenader? Så ringer hundvakten upp virkaren, varefter de träffas nere på bryggan vid Molkomssjön, där de kommer så bra överens att de bestämmer sig för att gå till Konsum och köpa sig varsin glass att festa på. Och vid anslagstavlan, själva katalysatorn för denna deras spirande vänskap, står jag och sätter upp mina lappar om Hemmascens molkomsantologi (av vilket det antagligen inte kommer att bli något... men folk tog många lappar med mitt nummer och adress, i alla fall. Det känns fint), helt omedveten om vilka två som passerar bakom mig och hur de träffats. Det enda jag kommer att komma ihåg är att de nämnde pannkakor när de gick förbi bakom min rygg, bara för att pannkakor är en sådan fulländad kulinarisk upplevelse. Det borde jag ha sagt till dem, om jag inte hade varit så långsam att de hunnit gå in i affären innan jag vänt mig om. Och så skulle det ha varit mer praktiskt om de inte varit rena fantasifigurer också, visserligen. Men nu ska vi inte vara sådana.
Jeppejonas har börjat fälla sin vinterpäls över hela huset, förresten.
På tal om fina saker.
