den allra finaste som getts

En del saker blir man bara så vanvettigt ledsen för.

Eller besviken, snarare.

När saker som man trodde skulle vara fina, snälla, gemytliga, välj-valfritt-bra-adjektiv-och-klistra-in-det-här, visar sig kunna vara raka motsatsen till ens måhända naiva förväntingar - då är det så mycket värre än om något som man från första början trodde skulle kunna tänkas vara dåligt också visar sig vara dåligt.

"Man". Varför skriver jag "man".

När saker som jag trodde skulle vara fina, snälla, gemytliga, välj-valfritt-bra-adjektiv-och-klistra-in-det-här, visar sig kunna vara raka motsatsen till mina måhända naiva förväntingar - då är det så mycket värre än om något som jag från första början trodde skulle kunna tänkas vara dåligt också visar sig vara dåligt.

Bättre så.

Och det här var ju extremt givande. Det är inte särskilt praktiskt att vara en sann mästare på att överdriva, tror jag bestämt. Jag måste sluta ta allting personligt. Jag skulle ju bli stark och allt det där när jag blev stor... jag är inte stor än. Nej. Det där röstkortet måste ha adresserats till fel person av en persone som definitivt var fel person för sitt jobb, vilket är att se till att fel person inte får röstkort telefonräkningar artistfakturor är fel person för sitt jobb.

Eller så kan man tänka sig en cirkus.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0