pepparkakshus och anakondor
Julafton kom, julafton gick. Jag börjar visst bli gammal, för det här var första gången i mitt liv som den där förväntansfulla julstämningen vägrade infinna sig. Visst var det mysigt ändå, när familjen satt och improviserade fram små fula rim vid paketöppningen. "Nu kan du känna dig som kungen när du slänger den gamla pungen" - mamma fick en plånbok av pappa. Haha! Det är ju inte svårt att se var jag har fått min fäbless för språk ifrån. Men var tog det där pirret i magen vägen? Vart höll det tvångsmässiga leendet vid blotta tanken på dagens datum hus? Nåja. Låtom oss bygga en stad av pepparkakshus, där tankarna seglar som skepp på hav av te (vilket är ett citat ur en låt av Cirkus Miramar. Sveriges bästa band släppte sin senaste fullängdare 1998 - men den 13: e mars nu till våren kommer en ny! Jag har köpt ett måttband så att jag kan hålla koll på hur många dagar det är kvar. En centimeter närmare örgasmen varje dag... Visst är nörderifasoner vackra?), där vi sedan framlever våra liv som lussekatter och tre bruna gossar som komma, komma från Pepparkakeland. Julstämning året om, det vore något det! En julstämning som inte innefattar stressiga, i sinom tid desperata korståg i tretusen affärer, eller lika otaliga som osmakliga blinkande anakondor till ljusslingor som kväver huset, eller inkassobrev i januari. Den galet kommersiella delen av julen ger jag inte så mycket som en patetisk high school-film för. Varför kan folk inte fatta att det inte är presenterna som är poängen, och definitivt inte presenternas prislapp. Suck. Jag blir så trött på att höra en del diskussioner.
Nåja, det här är en vacker dag och jag vill inte gnälla. Det finaste med den 24: e december 2008 var den underbara salladen, och dikten som pappa skrev till mig.
Nu ska jag skriva mitt reportage om Ängsbackas julfestival, som verkar vara en helt genomfin tillställning. Aufwiedersehen!
Duracellkanin
Inte ett moln på kvällshimlen. Juldekorationerna på lyktstolparna längs Storgatan gör sitt yttersta för att lysa ikapp med sina tindrande förebilder högt däruppe i mörkret, men det är en kamp som de är dömda att förlora - en stjärnklar decemberhimmel finns det knappast något som kan utkonkurrera när det kommer till vackerhet (ja, det är ett ord. Lingvistisk konservatism är inte bara trist, utan direkt skadligt för språket. Och det har absolut ingenting med det här inlägget i övrigt att göra, därav denna slutparentes: ).
För att komma ut till mitt hus måste man gå ungefär 500 meter på en grusväg som lämnar allt vad belysning och dekorationer heter bakom sig. Man är omgiven av gärden och bara gärden, om kvällen är det verkligen becksvart, det tenderar att blåsa rejält. Och jag älskar det. Må det låta som ett förringande av kära Hålan, men det bästa med Molkom är i min värld den där ödsliga lilla grusvägsstumpen en vinterkväll. Det hemtama mörkret är snarare förtröstansfullt än oroväckande, och när det som idag är alldeles molnfritt på himlen så får stjärnhavet en att vilja stanna upp, lägga sig ner mitt på vägen, och bara existera. Bara andas, bara finnas till. Åt helvete med jakutzis, sportbilar och medelhavssemestrar var tredje vecka, för mig är det lyx att tillåta sig de där andrummen då man helt och hållet släpper alla tankar på måste-ska-borde-göra-sakerna.
Idag har varit ett enda långt andrumsmaraton (åh, jag avskyr ju dagboksbloggar... "imorse åt jag en köttbullsmacka"... men nu kör vi!). Först julkalendermys och paketinslagning hos en bindgalen kristinehamnare, sedan en välförtjänt och långvarig botanisering bland Knastrets hyllor (min plånbok envisas med att jag köper på tok för många skivor, men jag hävdar lika envist att man inte kan köpa för många), och sedan hem till Molkom där diskbänksrealism och gapskratt tillsammans med en av världens bästa människor väntade. Åh.
Dessutom fick jag post, vilket naturligtvis är något helt fantastiskt. Det var två brev, det första kom från en karlslok i Tyskland, till vilken jag via Tradera sålde en skiva för någon månad sedan. I kuvertet som jag skickade den i kunde jag inte låta bli att lägga i ett ark nerklottrat med några rader i stil med "tack för en toppenaffär, och herretekopp vad kul att du är en sådan musiknörd att du letar på svenska auktionssidor efter plattor!". Det där lilla brevet svarade han på genom att först skicka mig ett "åh, det var så lite så, vad roligt att du skickade med ett brev!" (på vilket jag svarade), och nu idag ännu ett kuvert med förutom ett väldigt charmigt brev även choklad och te. Det är sådana där saker som gör ens dag. Tack, tysken!
Det andra brevet kom från en viss Mattias Dristig (http://www.dristig.com/), som jag över snigelpost beställde en skiva av häromdagen. I kuvertet låg nämnda skiva (som för övrigt är kalasbra), samt ett litet papper som fick mig att flina hälsovådligt brett:
Hej Sanne!
Tack för ditt grymt personliga brev. jag blev på ett härligt humör när jag öppnade det och upptäckte teet. Svarta-vinbär är ju min favorit! :) Här har du till slut skivan som man bör spela på hög volym och visrock-headbanga till (eller nåt... :) )
Tack för att du stöttar undergroundkultur!
MVH Mattias Dristig
God jul & gott nytt år!
Förresten så tycker jag inte att det är rätt att publicera privata brev i offentliga sammanhang, men eftersom han skickade det till mig, som han av uppenbara skäl inte känner överhuvudtaget, så antar jag att det är okej. Hej och hå jungman Jansson vad glad jag blev av det, hursomhelst! Vilka härliga människor det finns här i livet. För tillfället känner jag mig energisk som en överaktiv femårig pokemonfantast som just har fått träffa Pikachu i verkligheten. Energi! Nu ska jag ta tag i allt! Så får det bli!
... och Skägget i brevlådan är en genialisk julkalender. Alltärbraochvackert.
Fy fan vad vi är bra
Fram med öronpropparna mitt herrskap, här ska basuneras så stämbanden darrar - äntligen är det lov! Äntligen tid för sovmornar, födelsedagskalas, pysslande, brevskrivning och pulkaåkning i glada sällars lag. Det finns dock smolk i glöggbägaren, nämligen det faktum att det här jullovet är det allra sista i hela mitt liv. Studenten klampar obevekligt närmare med sina tunga, olycksbådande sjumilakliv; när det är som tystast kan jag nästan höra fotstegen från en alltför snabbt annalkande framtid.
Jag är som kanske bekant initiativtagaren bakom projektet Hemmascen, en två dagar lång kulturmaraton som ska gå av stapeln i samband med allas vår Molkoms Marknad. Det känns inte som att det är alls lång tid kvar dit, med tanke på alla saker som måste ordnas och alla människor som måste kontakta, men datumen som gäller är den 22: e och 22: e maj, bara några veckor innan jag lämnar gymnasietiden bakom mig för gott och likt en mullvad i strålkastarljus skyggt tvingas kisa mot det där stora, bländande vacuumet som utgör Framtiden. Var tar åren vägen? Herretekopp, tidsnoja när man är arton.. oj oj oj. Men det är i stunder som denna, när man sitter och tänker på de senaste årens totala fantastiskhet, som man till fullo kan hålla med Cirkus Miramar när de sjunger "jag vill bara leva i ett evigt nu". Vafalls, klockfanskap, tickar du än? I egenskap av Toppentupp (julkalendern är riktigt bra i år!) beordrar jag dig att stanna, omedelbart!
Nåväl. Så kan man ju tyvärr inte göra. Allt man kan försöka med är att inte tänka närmar på saken, för trots att jag gillar förändring, trots att jag förmodligen skulle avlida utan nya utmaningar, så kvarstår faktum att tanken på att sluta skolan verkligen skrämmer skiten ur mig. Verkligen. Var ska jag ta vägen? Var kommer alla vännerna ta vägen? Alla står vi inför vägskäl, otaliga och åter otaliga gånger i livet - det är väl de som definierar våra liv, men nu var det inte det jag skulle skriva om! - men att välja väg efter studenten kan mer liknas vid att i Minotaurus labyrint välja vilken gång man nu skulle förirra sig i. För att citera en av våra bästa författare:
"Att vilja är att kunna välja. Åh, att det ska vara så svårt att välja!
Att välja är att kunna försaka. Åh, att det ska vara så svårt att försaka!"
Med reservation fel sprungna ur temporär demens hos undertecknad. Hjalmar Söderberg är boven bakom raderna, i alla fall. Men ja, visst har han rätt? Man vill ha allt, utan att riskera något. Självklart. Man vill balansera på eggen mellan kaos och frid. Man vill lära känna nya kullerstensgator, nya människor, nya spelningslokaler, men man vill inte lämna sin trygghet och kastas ut i periferin. Suck, vilken gnällkavalkad det här blev! Visserligen är kvalificerat gnäll definitivt en konstform vars utövare måste underkasta sig disciplinerad övning för att bemästra, men det här var allt mer kvantitet... :)
Förresten och apropå ingenting alls så måste jag nu under lovet skriva en filosofiuppsats, som ska behandla ämnet Nietzsche och Sartre i allmänhet och deras syn på livets mening i synnerhet. Det sitter en kom-ihåg-lista på mitt skrivbord där jag skriver upp mina läxor, och i väntan på avbockning står: "meningen med livet". Haha! Det kommer minst sagt att kännas suspekt att bocka av den...
"Jahapp, då har man kommit fram till meningen med livet. Avklarat och avbockat, tjoflöjt!"
Imorgon blir det artonårskalas för en kristinehamnare, så nu ska jag slå in vikingarnavinylen, pärlplattan och téet. Ha en fin kväll, ni wunderbaumsfetischister nere vid Preem och alla andra!
Kära dagbok
Jag har fört dagbok en del i mina dar. I en låda under sängen har jag min allra första, daterad till 1998. Prydd av en närmast motbjudande snuttegulltecknad kattunge på framsidan och fylld med sporadiska inblickar i en åttaårings liv, så är den ett stycke ögonblicksdokumentation från en tid när det roligaste som fanns var att hoppa genom strålarna från familjens vattenspridare, leka Lejonkungen med den bästa vännen, gömma sig under sängen när föräldrarna skulle hämta en hos densamma, skriva sagor om kidnappade katter, och bygga riddarborgar i Lego med lillebrorsan. Vänta, jag ska banne mig ge er ett utdrag.
(Då jag är av åsikten att kaos är en konstform, varför ett stökigt rum per definition är ett konstverk, så kan det ta ett tag att rota fram boken i det veritabla bombnedslag som är mitt krypin här i huset. [konstpaus] Så ja, där var den!)
2:e maj 1998 kl. 11.30
Kära dagbok!
Igår uppträdde jag med musikskolan. Det gick bra. Fast vi sjöng fel en gång på en sång som hette "Hej, goddag och hallå", men annars gick det bra. Vi fick till och med lite rökeffekter på scenen. Vi sjöng många sånger: Hej, goddag och hallå, Clownen Beppo, Har du sett en ko som kan gå på styltor?, Fågelbröllop, Cykelvisan och Side by side. (sajd baj sajd.) Hej då!
Redan för tio år sedan hade jag en fäbless för språk - "side by side" skulle uttalas rätt, basta! Ahaha, det är så roligt att läsa de där gamla orden. Minnen av glömda konserter med musikskolan kommer tillbaka, inklusive trollsminkningarna och spökdräkterna. Mina föräldrar ska för övrigt ha en stor eloge för att de inte av ren självbevarelsedrift förbjöd mig att öva inför föreställningarna - jag var nämligen med i en blockflöjtsgrupp, och det är ju inte svårt att föreställa sig hur en energisk åttaåring med förväntad lungkapacitet får en blockflöjt att låta. De flesta tortyrmetoder bleknar bort till rena smekningar i jämförelse. Huga!
Jag spelar inte blockflöjt längre, och det var längesedan jag lekte Lejonkungen eller hoppade genom en vattenspridare (det borde man visserligen börja göra igen. Infantilitet är underskattat!). Men i detta vårt teknologins tidevarv så är bloggande att jämställa med att skriva dagbok, om än offentligt, så i och med den här Mitt Livs Första Blogg så lever allt lite av åttaåringen kvar i mig. Och jag gillar fortfarande att skriva sagor, jag gråter fortfarande till disneyfilmer, och jag ger bort pärlplattor föreställandes pokémonfigurer i julklapp. Samtidigt som jag läser Söderberg, tycker om poesi, och står som ansvarsfull projektledare för kulturfesten Hemmascen här i kära hålan. Vem har sagt att ens personlighet inte kan vara paradoxal? Nej, just det!
Nu, go vänner, nu ämnar jag inmundiga glögg och skriva min filosofiuppsats. Vidare tangentbordsdiarré rörande Hemmascen, fenomenet varför-försvinner-alltid-saker-när-man-letar-efter-dem, diskussionsämnet Christer Sjögren, samt tips på hur man bäst misslyckas i köket, kommer att finnas här vid denna min boj på vågorna i allas vårt cyberspace. Må gott!
Glöggspetsade hälsningar,
Sanne
