DET FUNGERADE!
Rubriken säger väl egentligen allt.
Men jag kan ju alltid berätta att det här är en mycket fin dag. Mycket fin. Idag sätts alla betyg, vilket innebär att jag från och med denna dag inofficiellt är klar med gymnasiet. KLAR! MED GYMNASIET! Inget mer uppsatsskrivande till tre på nätterna, inga fler äckliga projektrapporter att slava över, inga fler linje 400-bussar obscent tidigt på morgonen (nåväl, förrän till hösten då. Men är man på väg mot litteraturvetenskap kommer det inte vara fullt så plågsamt)... åh.
Fast jag kommer att sakna gymnasiet, trots allt. Tvivelsutan. Det är inte utan att det är sorgligt, och skrämmande. Var ska man göra av sig själv i den plötsliga valfriheten som någon fet sate med ens drämde i huvudet på en? Aaaargh. Men det blir ett senare problem. Först är det sommar, musik, poesi, vänner, mat (är en viktig punkt. alltid), festivaler. Och bävrar. Jag ska hälsa på den i dammen varje dag. Och äntligen skriva igen, skriva brev, skriva noveller, skriva fåndikter. Min kreativitet har de senaste månaderna tvingats ligga inlåst i en skrubb allra längst bak i hjärnan, tillsammans med till exempel unga herr Energi och stolta madam Andrum. Tristessen har fått de stackarna att börja sjunga någon låt av Flamingokvintetten och måla löständer på de spindelvävstäckta väggarna (målar man löständer har man jävligt tråkigt), vilket är ett alldeles uppenbart tecken på att jag verkligen borde släppa ut dem i friska luften igen.
Öppna den dörren, sopa bort det dammet, kliva över den högen med smutstvätt... framme! Upp med nyckelknippan, klirrklirr, klick, knaaaaarr - så ja, välkomna ut ska ni vara!
(De ser väldigt avmagrade ut. Stackare. Men jag ska snart nära dem med lite skrivblock och tekoppar.)
Förresten, på sistone har jag i egenskap av ordbokare till fina Sjuhäradsfestivalen kollat väldigt mycket på videoklipp med diverse estradpoeter. Ett väldigt trivsamt jobb, får jag lov att säga. Det grämer mig lite att jag inte kunde åka till Norrköping på poetry slam-SM - det var så många bra poeter där. Liksom, Josef Hoffert, Ismael Ataria och Oskar Hansa på en och samma tillställning? Ja tack! Och så en spelning med Sanna Carlstedt på det. Jag hade stormtrivts. Nästa år, nästa år.
Bilden i förra inlägget är menad att illustrera en förvisso dålig låt (Melody Club är inte mitt gebit). Resultatet blev jag nöjd med, i alla fall. Klipp och klistra för fulla slanten. I vilket yrke får man syssla med sånt? Arbetsförmedlingen visste inte! Dåligt.
Nu ska jag påbörja den där födelsedagspresenten. Leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig (snart)
(Tänk dig valfri löjligt glad låt här, alternativt Johan Glans när han ler (eller gör vad som helst, egentligen). Något av sinnesstämningen här på gärdet borde gå fram då.)
Men jag kan ju alltid berätta att det här är en mycket fin dag. Mycket fin. Idag sätts alla betyg, vilket innebär att jag från och med denna dag inofficiellt är klar med gymnasiet. KLAR! MED GYMNASIET! Inget mer uppsatsskrivande till tre på nätterna, inga fler äckliga projektrapporter att slava över, inga fler linje 400-bussar obscent tidigt på morgonen (nåväl, förrän till hösten då. Men är man på väg mot litteraturvetenskap kommer det inte vara fullt så plågsamt)... åh.
Fast jag kommer att sakna gymnasiet, trots allt. Tvivelsutan. Det är inte utan att det är sorgligt, och skrämmande. Var ska man göra av sig själv i den plötsliga valfriheten som någon fet sate med ens drämde i huvudet på en? Aaaargh. Men det blir ett senare problem. Först är det sommar, musik, poesi, vänner, mat (är en viktig punkt. alltid), festivaler. Och bävrar. Jag ska hälsa på den i dammen varje dag. Och äntligen skriva igen, skriva brev, skriva noveller, skriva fåndikter. Min kreativitet har de senaste månaderna tvingats ligga inlåst i en skrubb allra längst bak i hjärnan, tillsammans med till exempel unga herr Energi och stolta madam Andrum. Tristessen har fått de stackarna att börja sjunga någon låt av Flamingokvintetten och måla löständer på de spindelvävstäckta väggarna (målar man löständer har man jävligt tråkigt), vilket är ett alldeles uppenbart tecken på att jag verkligen borde släppa ut dem i friska luften igen.
Öppna den dörren, sopa bort det dammet, kliva över den högen med smutstvätt... framme! Upp med nyckelknippan, klirrklirr, klick, knaaaaarr - så ja, välkomna ut ska ni vara!
(De ser väldigt avmagrade ut. Stackare. Men jag ska snart nära dem med lite skrivblock och tekoppar.)
Förresten, på sistone har jag i egenskap av ordbokare till fina Sjuhäradsfestivalen kollat väldigt mycket på videoklipp med diverse estradpoeter. Ett väldigt trivsamt jobb, får jag lov att säga. Det grämer mig lite att jag inte kunde åka till Norrköping på poetry slam-SM - det var så många bra poeter där. Liksom, Josef Hoffert, Ismael Ataria och Oskar Hansa på en och samma tillställning? Ja tack! Och så en spelning med Sanna Carlstedt på det. Jag hade stormtrivts. Nästa år, nästa år.
Bilden i förra inlägget är menad att illustrera en förvisso dålig låt (Melody Club är inte mitt gebit). Resultatet blev jag nöjd med, i alla fall. Klipp och klistra för fulla slanten. I vilket yrke får man syssla med sånt? Arbetsförmedlingen visste inte! Dåligt.
Nu ska jag påbörja den där födelsedagspresenten. Leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeedig (snart)
(Tänk dig valfri löjligt glad låt här, alternativt Johan Glans när han ler (eller gör vad som helst, egentligen). Något av sinnesstämningen här på gärdet borde gå fram då.)
Kommentarer
Trackback
