mtbloggaren

Jag kommer med största sannolikhet att radera det här inlägget. Helt nyfödda texter blir väldigt sällan vad man vill ha dem till att vara - man måste få klä på dem lite innan de är redo för stora världen, om ni förstår? Äsch. Ett stycke frenetiskt nedklottrad och knappt igenomögnad tangentbordsdiarré signerat Lundbäck, varsågoda.

Jag klär mig i ord och hoppas att ingen ska förstå att alla dessa rader, alla dessa namn och städer, inte är något annat än en verbal skrud ur kejsarens nya kläder. Mina pennor fyller block efter block med bilder av tankar och drömmar, vävs till siden vävs till fickor vävs till kejsarskrudens sömmar. För nog vet väl fler än jag att de vilsnaste av orden är de som aldrig svävar bort men faller ner till jorden trampas sönder av trafiken blir till ännu ett av liken efter meningar som formulerats utan att ha levererats till sin slutdestination, som en femåring på tåget missar mormors tågstation. Någonting går sönder...

... men någonting växer. Det som trampas ner i jorden och lämnas för att dö är ofta det som ofrånkomligt lurar på ett frö till något som kan bli så mycket större än din mun som säger

vänta! - stanna upp en sekund.
Ser du vad jag menar? Jag sitter här och ägnar mig åt navelskåderi, väver lager efter lager tyg att gömma mig i... det var ju just det här jag menade med kejsarens nya skrud, att slippa känna naken värld så tätt intill min hud. De är trivsamma, ibland, mina hopsnickrade ord, men jag kan ändå inte glömma varför kojan min är gjord. Äsch. Så många metaforer för en och samma sak: världen bortom fönstret är för tydlig för min smak. Den vill ha mig till att ta beslut för åratal framöver och sopar bort det lekfulla med allvaret som söver - inte det som vrålar högt och får ens själ till att vibrera utan det som kräver raka led och strikt ordning och reda.

(pengar på fredag)

Så jag snickrar mina kojor och jag lever fler noveller, men inte gör det mig en gnutta klokare heller. Jag kanske måste inse att det spelar ingen roll att jag klumpigt virrar runt här utan riktning och kontroll för finns det inget givet mål är rätt väg alltid inom räckhåll men min hjärna är ett såll och det regnar så idag - jag behöver något som kan få mig mindre... jag.
Ja. Det här duger ju inte. Att gå omkring och spillas ut som ett annat överfullt bläckhorn som liksom murar in sig i ett torn för att inte fläcka ner allting råka riva ner allting men när det högst där uppe i tornet äntligen ser allting, inser att det inte vet någonting. Om någonting.

Det kan vara en befriande insikt.

Kanske kan den få mig mindre jag, så att jag en dag inte långt från idag kan vakna upp och tänka på världen inte som en ångvält, inte som en EU-godkänd lekplats med raka linjer och tomma gungor, utan som något som faktiskt kan få kännas tätt intill min hud.
En katt, kanske.
En hand.

Tills dess lär jag väl fortsätta att fumla med mitt garn och sjunga med Christina om att aldrig mer bli barn. Och imorgon ska den läsas, den här nattens monolog,
men aldrig mer kommas ihåg nej aldrig mer kommas ihåg
utan trampas ner i jorden för att kejsaren inget såg.

(Annars hade den varit ett bra tillskott till garderoben. Too bad för kejsaren.)