mtbloggaren

Kopierat rakt av från min arma bilddagbok. Så här glad var jag vid midnattssnåret igår:



ALLTSÅ.

Det här är verkligen en helt fantastisk kväll.

Mitt projektarbete är klart, finito, genomfört, och jag är SÅ NÖJD.
Alla är bäst.
Världen är mjuk och varm och glittrig och fylld av ukuleleband i extremt charmfula skjortor, fotografer som gillar Christina Kjellsson, tanter som spelar på grytlock, hårdrockare med ansiktsmålning a lá Gene Simmons (fast en femårig, alternativt full, sådan), gubbar som spelar Dan Andersson, högstadiekids som sjunger ACDC, massörer som bjuder en på middag och pensionärer som stämmer upp i allsång till Torparrock.

Jag tänkte så många gågner att det här med att arrangera en liten festivalsate i samband med Molkoms årliga marknad, det var allt en nedrans överambitiös jävla skitidé. Usch vad jobbigt det har varit ibland, och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt att jag borde ha haft någon enkel, ful utställning istället. Eller designat en toaborste. Eller nåt. Men nu är jag så satans glad. ÅH!

Dessutom har jag fått fabulöst banankolate och ett rakt igenom fantastiskt fanzine (BAKSIDAN! Och mina smickrande smeknamn! Ahahaha :D), bådadera från mina bindgalna norrlandskonstnärer. Ni är också bäst! Jag ska sträckläsa det ikväll. :D

Och himlen är så fin. Så där röd-guld-svart-blå-lila-alla-färger-på-en-gång-färgad som den kan bli ibland om sommaren. (Nåväl. Nästansommaren.)

Och vi har fått en bäver i dammen! Det är nästan för bra för att vara sant. Den kom traskandes på grusvägen häromdagen, helt lugnt, och promenerade rakt genom vår trädgård för att sedan helt sonika dyk ner i dammen. Ofta det händer. JAG ÄR LYCKLIG JAG SOM HAR DET GANSKA BRA osv osv osv osv.

Ibland känns allting bara rätt. Som att det där eviga pusslet man ständigt försöker lägga faktiskt till slut, om så även bara för en stund, plötsligt har lagt sig själv och bildat den mest fulländade bilden av Charmander man kan tänka sig. Man sitter där och tittar på den, och känner sig överlag väldigt hypernöjd med tillvaron, och ler ett fånigt men högst nödvändigt leende. Någonstans måste ju det rosa sockervaddiga löjliga glädjeluddet visa sig, liksom.

Tja. Jag har jobbat i runda slängar 30 timmar på två dagar. Och det var fan så värt det. Men nu tänker jag gå och däcka i sängen som Jeppejonas i detta nu ligger och värmer upp åt mig, och befria cyberspace från mina virriga euforiutrop.

KUL SOM SÅPBUBBLOR OCH TRÄDKLÄTTRING, DETTA!