mtbloggaren

Det finns en anslagstavla precis innanför Konsums automatiska dörrar. För det mesta syns det inte att det är en anslagstavla, eftersom varenda liten kvadratcentimeter av den är täckt av små, stora, röda, vita, fina, fula, charmiga och ledsna lappar. Det är oundvikligt att stanna till några ögonblick framför den varje gång man har varit inne och handlat sin havremjölk, som i vanlig ordning alltid är slut när man behöver den till flingorna (i alla fall om det är jag som ska sköta handlandet, ety mina husmorsfärdigheter är nästan lika välutvecklade som mitt lokalsinne).

Jag slutar aldrig förundras över fenomenet lappskrivande. Det är en sådan fin kommunikationsform, på något sätt. Ett försynt men ändå väldigt utelämnande sätt för att få folks uppmärksamhet. Ännu bättre är att det bästa sättet att nå ut till Molkoms befolkning antagligen är att sätta upp en lapp på Konsum - det får mig att tro lite mer på världen, i detta vårt sönderteknologiserade tidevarv av a-ekonomi och pinkodshysteri (www.cirkussol.com).

Någon vill köpa en teservis från sjuttiotalet. Någons katt har sprungit bort. Någon säljer virkade mössor och grytunderlägg. Någon vill jobba som hundvakt. Och jag kan inte låta bli att fundera på vilka personerna bakom alla dessa mer eller mindre omsorgsfullt gjorda lapparna är; det är som att det sitter en liten energisk fyraåring mellan pannbenen på mig som oupphörligt frågar hur-när-var-varför-då. Man skulle kunna skriva en roman baserad på de där lapparna. Det skulle vara en enkel match. Lappen om de virkade mössorna och grytunderläggen är skriven med rött bläck och fin skrivstil, på ett blommigt brevpapper som andas byrålådor, spetsgardiner och värmeljus. Tänk om författaren fick svar av... den som skrivit den lappen, personen som ville vara hundvakt. En enkel lapp, svart tusch med lite flytande handstil mot vanligt vitt skrivarpapper. Han eller hon kanske vill ha sig en fin mössa till sina kvällspromenader? Så ringer hundvakten upp virkaren, varefter de träffas nere på bryggan vid Molkomssjön, där de kommer så bra överens att de bestämmer sig för att gå till Konsum och köpa sig varsin glass att festa på. Och vid anslagstavlan, själva katalysatorn för denna deras spirande vänskap, står jag och sätter upp mina lappar om Hemmascens molkomsantologi (av vilket det antagligen inte kommer att bli något... men folk tog många lappar med mitt nummer och adress, i alla fall. Det känns fint), helt omedveten om vilka två som passerar bakom mig och hur de träffats. Det enda jag kommer att komma ihåg är att de nämnde pannkakor när de gick förbi bakom min rygg, bara för att pannkakor är en sådan fulländad kulinarisk upplevelse. Det borde jag ha sagt till dem, om jag inte hade varit så långsam att de hunnit gå in i affären innan jag vänt mig om. Och så skulle det ha varit mer praktiskt om de inte varit rena fantasifigurer också, visserligen. Men nu ska vi inte vara sådana.

Jeppejonas har börjat fälla sin vinterpäls över hela huset, förresten.
På tal om fina saker.