ANEKDOT!
Idag (ÅH NEJ! INTE EN DAGBOKSBLOGG!) har jag (HON TÄNKER GÖRA DET, HON TÄNKER GÖRA DET!) fått använda en (TRÅKTRÅKTRÅK (jag är inte mentalt efterbliven eller tudelad (vilket det visserligen känns som, ibland (och ska man följa den gamle Descartes tes om att ingenting uppstår ur intet, och jag inte har fått för mig att mitt sinne är tudelat tack vare någon kommentar från någon annan (tro det eller ej), så kan man ju faktiskt dra slutsatsen att min tanke om tudelning måste vara lika verklig som min faktsika tudelning (nu håller ju Descartes argumentation inte alls i det långa loppet, men lol på det (filosofi är ett intressant ämne, och lärarens kommentarer om att spika upp treåringar på väggen (eller hans konstateranden att "den här pennan skulle lika gärna kunna vara en gorilla" och dylikt) är en mycket bidragande faktor till det)))(hur många parenteser ska det vara? Någon som räknar? Nej, trodde väl inte det))))))) jag hyser bara en stark motvilja mot allt som likanr dagboksbloggeri) fördom som smörgåspålägg, och tvingats svälja mackan hel.
Det var en mycket angenäm upplevelse, faktiskt.
Underteckand samt ytterligare fyra kvasiesteter (nåja) har fått i uppdrag att ta fotografierna till fordonsprogrammets monter, som de ska ha på den förestående skolmässan. Komiken i detta ligger inte bara i vad som hände idag, utan började redan igår...
Vi skulle till Nobelgymnasiet, skolan där fordonsprogrammet huserar. "Tillsammans med bensinsnortande, wunderbaumdoftande, skäggstubbiga kepsfetischister till snusare", tänkte vi fördomsfullt - och ack, så rätt vi fick! Det första vi såg, när den trevligt nördiga läraren som skulle förklara beställningen för oss ledde oss genom korridorerna, var nämligen exakta avbildningar av de stereotyper vi målat upp för vår inre syn. Fantastiskt! De såg väldigt misstänksamt på vår grupp (troligtvis tack vare den med deras mått mätt chockartat höga koncentrationen av kjolar, nitbälten, gubbkepsar och bandtröjor), och smackade avvaktande på sina korvbröd.
Läraren var kär i en lastbil och vi spånade fram en bildserieidé innefattandes leksaksbilar, joysticks och diverse bildelar. Sistnämnda var vi, efter månget äventyr för att hitta dit, ute på en obskyr skrot för att hämta idag.
Tre mediatjejer kliver in på en skrotfirma, ler glatt och ber att få låna bildelar. Som de måste ha skrattat åt oss, gubbarna, när vi gått därifrån! Men nåväl, stället vi först stannar till på har inga däck, så vi traskar vidare till ett däcklager något hundratal meter längre bort.
(det är nu det händer)
(nu brer jag mackan, alltså)
Där blir vi mottagna av de i särklass snällaste människorna jag träffat på väldigt, väldigt länge. Sådana där som man vill gifta sig med på stört, eller åtminstone bjuda på nybakta kanelbullar och glass, eller bara ha i en liten genomskinlig kula som man kunde ta fram och titta på när man behöver uppmuntran. Som Kjell Höglund, ungefär. De rusar genast upp för att hämta oss ett däck, och när vi frågar om de har ett med en fälg på rotar de fram en fälg och drar igång en stor maskin för att sätta fast den på ett däck. Under tiden vill de andra i personalen bjuda oss på dricka. När däcket till sist är färdigt bär de naturligtvis ut det till vår bil åt oss, och närmast sjunger "hej då" när vi åker därifrån.
Åh.
Vi konstaterade att vårt besök verkade göra mekanikersnällisarnas dag. De gjorde i alla fall garaterat min. Inget säger det som onomatopoesi: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaawiiiiiiiiiiimiaoiouuuuu!
(Låt oss glömma att det här är en dagboksblogg. Jag avskyr dagboksbloggar. Låt oss kalla det för en... anekdot. Ja. Det rullar bättre på tungan. Synd att det inte innehåller något r, för då hade det låtit fint på skånska.)
("Anekdot" är visserligen ett väldigt fint ord ändå. Det borde finnas ett bra band som heter så. De skulle komma från Överkalix, spela melankolisk visa med inslag av Säkert!-pop, bestå av två tjejer och tre killar, alla iklädda kläder som förde tankarna till gröna vågen. Deras låtar skulle heta saker i stil med "Skymningssol", "Svart fantasi" och "Maskrosbarn")
Det var en mycket angenäm upplevelse, faktiskt.
Underteckand samt ytterligare fyra kvasiesteter (nåja) har fått i uppdrag att ta fotografierna till fordonsprogrammets monter, som de ska ha på den förestående skolmässan. Komiken i detta ligger inte bara i vad som hände idag, utan började redan igår...
Vi skulle till Nobelgymnasiet, skolan där fordonsprogrammet huserar. "Tillsammans med bensinsnortande, wunderbaumdoftande, skäggstubbiga kepsfetischister till snusare", tänkte vi fördomsfullt - och ack, så rätt vi fick! Det första vi såg, när den trevligt nördiga läraren som skulle förklara beställningen för oss ledde oss genom korridorerna, var nämligen exakta avbildningar av de stereotyper vi målat upp för vår inre syn. Fantastiskt! De såg väldigt misstänksamt på vår grupp (troligtvis tack vare den med deras mått mätt chockartat höga koncentrationen av kjolar, nitbälten, gubbkepsar och bandtröjor), och smackade avvaktande på sina korvbröd.
Läraren var kär i en lastbil och vi spånade fram en bildserieidé innefattandes leksaksbilar, joysticks och diverse bildelar. Sistnämnda var vi, efter månget äventyr för att hitta dit, ute på en obskyr skrot för att hämta idag.
Tre mediatjejer kliver in på en skrotfirma, ler glatt och ber att få låna bildelar. Som de måste ha skrattat åt oss, gubbarna, när vi gått därifrån! Men nåväl, stället vi först stannar till på har inga däck, så vi traskar vidare till ett däcklager något hundratal meter längre bort.
(det är nu det händer)
(nu brer jag mackan, alltså)
Där blir vi mottagna av de i särklass snällaste människorna jag träffat på väldigt, väldigt länge. Sådana där som man vill gifta sig med på stört, eller åtminstone bjuda på nybakta kanelbullar och glass, eller bara ha i en liten genomskinlig kula som man kunde ta fram och titta på när man behöver uppmuntran. Som Kjell Höglund, ungefär. De rusar genast upp för att hämta oss ett däck, och när vi frågar om de har ett med en fälg på rotar de fram en fälg och drar igång en stor maskin för att sätta fast den på ett däck. Under tiden vill de andra i personalen bjuda oss på dricka. När däcket till sist är färdigt bär de naturligtvis ut det till vår bil åt oss, och närmast sjunger "hej då" när vi åker därifrån.
Åh.
Vi konstaterade att vårt besök verkade göra mekanikersnällisarnas dag. De gjorde i alla fall garaterat min. Inget säger det som onomatopoesi: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaawiiiiiiiiiiimiaoiouuuuu!
(Låt oss glömma att det här är en dagboksblogg. Jag avskyr dagboksbloggar. Låt oss kalla det för en... anekdot. Ja. Det rullar bättre på tungan. Synd att det inte innehåller något r, för då hade det låtit fint på skånska.)
("Anekdot" är visserligen ett väldigt fint ord ändå. Det borde finnas ett bra band som heter så. De skulle komma från Överkalix, spela melankolisk visa med inslag av Säkert!-pop, bestå av två tjejer och tre killar, alla iklädda kläder som förde tankarna till gröna vågen. Deras låtar skulle heta saker i stil med "Skymningssol", "Svart fantasi" och "Maskrosbarn")
Kommentarer
Trackback
