katthår är rikt på protein, har jag hört
"Hippies
Vi lyckades aldrig riktigt som hippies, jag och Kerstin. Vi ville så gärna.
Vi fick tvillingar första året vi bodde på Vårtgård. Vi var ganska missnöjda med Vårtgård som namn, det låg liksom inte bra i munnen. Vi tänkte namnet på gården som en hyllning till amningen som fenomen, men det kändes konstruerat och vi skämdes lite när vi sa det till våra andra hippievänner som bodde i närheten; på sina Lustgård, Lovetorp och Glädjehuset och allt vad det hette. Alla tyckte att Vårtgård lät lite obehagligt. "Men tanken är fin" sa dom. Och det levde vi på länge, vi ville så gärna bli accepterade.
Ännu svårare blev det när vi skulle ge namn på tvillingpojkarna. Vi kom inte på några egna hippienamn. Är Sten ett hippienamn? Man tänker ju inte att det är det, men det borde ju rimligen vara det. Sun, Sky, River, Månstråle, Glänta. Och så Sten. Samma valör. För att inte tala om Stig. Det är ju egentligen det optimala hippienamnet. Lite anti-urbant, lite gåtfullt, lite 'på väg'. Det är jävligt gata fast i skogen så att säga. Men när vi döpte dom till Sten och Stig förlorade vi många av våra vänner i grannskapet. "Vi vill ju inte att Snövit ska snubbla på Sten" skojade Ulla, Snövits morsa. "Ja, men du då?" var det enda jag fick ur mig. Svårt att vara witty i stridens hetta.
Likadant med drogerna. Eftersom Kerstin, min fru (ja, vi hade ju dessutom gift oss innan vi blev hippies, det var ju inte heller så populärt, men vad skulle vi göra? Skilja oss?) inte tålde cannabis, började vi med amfetamin istället - något måste man ju ta. Men även det gjorde oss lite udda och utfrysta i grannskapet. När dom andra låg och slögarvade efter en braja, skjöt vi amfetamin för allt vad tygen höll och kutade runt i skogen, lite stirriga och aggressiva. Vi gav inte det sköna och mysiga intryck vi så gärna ville.
Kerstin var också allergisk mot linser, baljväxter och sojaprotein, vilket gjorde att vi mest käkade hamburgare och pommes. Ingen kom på middag hos oss och ingen bjöd oss heller på middag.
Sten och Stig växte upp till skolåldern och eftersom dom inte var välkomna i byns kollektiv-skola blev vi tvungna att skicka dom på internatskola. Deras mörkblåa skoluniformer utlöste ett ramaskri i byn. Men både Sten och Stig hade ju blivit bra på att slåss av alla förnedringslekar i internatskolan och kunde därför ganska lätt slå ner de jämnåriga som retades. Och deras pacifistiska föräldrar också för den delen. Det var inte utan att vi blev lite stolta när våra sjuåringar hade lyckats spöa ett helt gäng vuxna skäggvargar på väg från skolbussen. Men det erkände vi förstås inte, vi var ju hippies.
Men en sak värmer hjärtat när jag tänker på det. Och det är att ingen nånsin bad oss flytta därifrån trots våra misslyckanden. Det är ändå ett tecken på uppskattning, vi fick hela tiden en andra chans. Fast kanske var det för att jag och Kerstin var dom enda i byn som hade egna kärnvapen."
www.emiljensen.se
(Jag blir så glad)
