Hitza Hits
Jag gillar min familj.
Den lilla vita stereon i köket kräks ut någon låt med Ulf Lundell, i vilken pappa mycket inlevelsefullt sjunger (nåja) med i. Mamma dansar mellanstadiedans till densamma, och lillebror står mest i ett hörn och beskådar det hela med en blick som klart och tydligt åskådliggör att resterande familjemedlemmar är helt dumma i huvudet, men att det är i sin ordning. Välkommen till en vanlig måndagkväll i familjen Nyman Lundbäcks liv.
Jag kommer att sakna det här, förresten. Den här sammanhanget och tryggheten som en familj faktiskt ger. Trots diverse hätska tonårsdispyter, och trots diverse tilltänkta arkebuseringar av bröder som spelar bandy inomhus på mornarna, trots mammas och pappas fäbless för Let's Dance respektive varenda liten obskyr sportform i hela världen, så kommer jag verkligen att sakna den här tiden.
Jag fick en dikt av pappa i julklapp (AAAAW). De två avslutande raderna:
om några år när man tänker tillbaka
den tiden hade jag aldrig velat försaka
Så sant, farsgubben, så sant.
Och det är precis det här med att lämna alla former av sammanhang som skrämmer mig så. Gymnasielivet har varit rakt igenom fantastiskt, och helt klart de bästa tre åren av mitt liv (jag räknar inte in åldern då mina största intressen var att samla på klistermärken, hoppa genom strålarna från vår vattenspridare, och leka med min brors riddarlego. Jag var inte jag då, och kan därför, på något konstigt vis, inte kalla det där för mitt liv. När jag ser på foton av mig själv som barn, eller för den sakens skull, ända upp till sisådär sjunde klass, så ser jag inte mig själv. Rent intellektuellt förstår jag ju att jo, det där är jag (eller snarare, det där har en gång varit jag), men på det emotionella planet känner jag ingenting för personen på bilden. Hon kunde lika gärna heta Gertrud och bo i Umeå, och utöva experimentiell yoga tillsammans med sin guldhamster på sin fritid. Vad vet jag.) (jag gillar parenteser). Så vad kommer efter denna fantastiskhet då, månne? Ingen som vet, ingen som vet...
OCH JAG SOM ALDRIG ENS KAN BESTÄMMA VILKET TE JAG SKA KÖPA I CAFÉTERIAN PÅ MORGONEN FÖRVÄNTAS PLÖTSLIGT FATTA DIREKT LIVSAVGÖRANDE BESLUT RÖRANDE DEN SNARASTE FRAMTIDEN LOL.
Man kan ju allvarligt talat fundera på hur det ska gå till.
Men det här är en kväll när stjärnhimlen över Molkom inte känns cyniskt kall och avlägsen, utan mer förtröstansfull och hoppingivande. Det här är en kväll när Johan Rothsteins mästerverk 17-33 ( http://www.myspace.com/johanrothstein ) inte får mig att vilja krypa ihop i en tekopp. Det här är en sådan där kväll när man hittat ett litet rum i tiden, ett andrum om man så vill, och för en gångs skull som från ovan kan betrakta sitt eget lilla universum. Och gilla det man ser. Det kallar jag lyx - dyra bilar, märkeskläder och moralvidrig rysk kaviar har ingenting med saken att göra. Lyx för mig är dessa andrum. Det skålar vi för! *klunkar Earl Grey så att tangentbordet vrider sig i nervositet*
Vidare så är det bekräftat att Thåström kommer till Karlstad. Allihopa skrik woo! Fantastiskt. :D Frågan är bara hur man efter jönköping- och trollhättantripper ska ha råd med kalaset... jag måste skaffa mig ett jobb. Jag ska utbilda mig till skäggansare, alternativt ökenguide. Båda yrkena verkar givande.
Så. Har någon sett mitt rosaglittriga läppglans med tillhörande designerstrasstrosor och Gucci-BH?
Tänkte väl det.
