von Robinson
(Berättaren är bratsnubben, som när vi kommer in precis har fått syn på att en fiskekrok har trasslat in sig i vassen vid den älv han befinner sig vid.)
Så snabbt reduceras en människa från en intellektuell, belevad varelse med full koll på White Room och de trendigaste nietzschecitaten, till ett simpelt däggdjur med inget annat än nästa måltid i tankarna, att jag efter dryga dygnet utan mat och vatten genast såg rosaskimrande laxfiléer i den lilla kroken. Glömsk av det faktum att jag verkligen inte kunde fiska slängde jag mig över den med en frenesi som hos en femåring på speed, och trasslade efter mycket om och men ut den och dess lina ur vassen. Nu ni, tänkte jag och riktade mig till af Kronstam och Gyllenstierna, nu ska ni allt få gå och agera kommunistpatrask tills era lena handflator blöder, för det här kommer jag att fixa lättare än pappa förskingrar en miljon! Så av uppenbara skäl var det med ett litet leende som jag bröt av ett hårt vasstrå och kring dess ena ände knöt fast fiskelinan, varpå jag gick upp och satte mig på den låga bron bara några dussin meter till höger om mig.
Jag kastade i kroken, såg den försvinna ner under den bruna ytan, och satte mig nöjt tillrätta.
Jag satt.
Och satt.
Och satt.
Varför fick jag inget napp?
Jag satt lite till, då dagens första möte med en av förortsborna skedde. Det var en ensam äldre tant, lätt krumryggad och med en konsumkasse i ena handen, som kom fram till mig där på bron.
- God morgon där, min unge man, sa hon försynt i det att hon såg på mig med uppenbart nyfikna ögon.
- God morgon själv, svarade jag, aningen mer bitskt än vad som var avsett. Vart ända in i RKU var min fisk?
- Jo, jag kunde ju inte låta bli att stanna till när jag såg vad du gjorde. Hon gjorde en kort paus, som för att reda ut ett tankenystan där under de permanentade vita lockarna. Eller, fortsatte hon, vad är det du gör egentligen?
- Jag fiskar. Men i den här lerpölen till älv verkar det ju inte finnas några förbenade laxfiléer...
Tanten skrattade till och ställde ner sin kasse på asfalten precis bredvid mig.
- Laxfiléer? Åh nej, de är nog sällsynta även i de renaste vattendrag, är jag rädd. Hon log ett nämen-lilla-vännen-leende mot mig. Jag avskyr nämen-lilla-vän-leenden, vilket hon på något vis måste ha märkt, för hon suddade snabbt ut det.
- Vad har du agnat med, då?
Agnat... vänta, vad är det nu det betyder... jag tänkte då rakt inte göra bort mig inför ett pensionsfärdigt gammalt lakan, och sökte febrilt i mitt vokabulär efter "agnat". Jag kunde definiera ord som immanent och axiom, och var expert på att avläsa börskurvor och dylikt, men det hjälpte mig föga. Och innan jag hann svara:
- Alltså, vad har du för bete?
Jaså. Men säg det från början då, bidragstagare!
- Ehm... ingenting för tillfället, faktiskt.
- Men hur ska du då kunna få någon fisk? Tror du att den kommer att bita på kroken självmant?
Hon provocerade mig! Nej, detta kunde jag verkligen inte tåla.
- Ursäkta mig då, fru fiskeexpert, för att jag inte har spenderat mitt liv i den här monotoniexcessen till håla och fiskat i eran lervälling dagarna i ända! Jag kommer faktiskt från en adelsfamilj, jag borde inte behöva sitta här och pimpla som ett annat fån för att få mat, och jag tänker definitivt inte bli smutskastad av en sådan som du!
Tanten verkade inte ta åt sig det minsta, utan fortsatte bara att se på mig.
- Mat, säger du. Är du hungrig?
- Nej, sa jag vresigt, men i samma ögonblick lekte min mage Quisling och förrådde mig till fienden i rutig långkjol, som leende skakade på huvudet.
- Nåväl, jag lämnar lite mat till dig här, hur som helst. Ungdomar ska inte svälta på det där viset. Och nu måste jag verkligen gå, min gamla katt klarar sig inte utan mig så här länge. Hej då på dig!
Och så var hon försvunnen.
(vissa är mer seriösa med sina uppsatser än andra)
