mtbloggaren

Midnatt råder, tyst det är i husen... nåväl. Än är det inte midnatt, och trots att det är relativt tyst ute på Gärdet så kan man ändå höra kattens snarkningar här bredvid, de små knäppen från en braskamin som svalnar, det ihållande, liksom betryggande surret från ett kylskåp fyllt av pannkakor, och tickandet från värmlandsklockan som min bror gjorde i träslöjden för ett gäng år sedan.

Det är lustigt vad mycket ljud som ryms i tystnaden.

För trots allt så skulle jag nog säga att tyst det är i husen.

(Så ogripbar en tystnad är)

I helgen var jag galen, för övrigt. Eller snarare imbecill, alternativt alldeles från vettet. Kalla det vad du vill. Men att frivilligt ställa upp på att vara vaken i drygt 40 timmar, och under den tiden ha IQ-test och högskoleprov som primär sysselsättning, måste väl ändå vara själva definitionen av ordet "dårskap"? Men då jag alltid lockas av allehanda märkeliga ting, så kunde jag naturligtvis inte låta bli att haka på galenskaperna.

Två vänner har som projektarbete att undersöka hur hjärnan fungerar vid sömnbrist (de går natur, det säger allt...), och skulle göra detta genom ovan nämnda metod. Sagt och gjort: runt klockan fyra i fredag eftermiddags anlände vi till Högkvartet, Lousies hus, där vi skulle komma att spendera kvällen, natten och morgonen innan vi tvingades masa oss till Sofia, den andra naturarens, hus - en promenad som företogs endast för att vi inte skulle falla ihop och somna i en liten dallrande hög. Men en sak i taget, har du inte lärt dig din dramaturgiska modell i skolan? HMPF. Dagens ungdom. Obildad, ouppfostrad och i ett tillstånd av djupaste moraliska förfall.

Hur som helst så sysselsatte vi oss med bland annat högskolans engelska- och matteprov från klockan två till drygt sex på natten/morgonen. AHAHAHA, tänker du sarkastiskt, satans så underhållande! Men betänk då att vi emellan varven åt, tittade på mästerverket Mysteriet på Greveholm (vi såg faktiskt alla 24 avsnitt. De är genialiska allihop."Ska jag lägga dem vid dina fötter?"), åt, sjöng Thåström så högt att grannarna borde ha ringt polis, åt, sprang runt och var löjliga, åt lite till, och framför allt - gjorde ordminnestestet. Det var nog det roligaste.
Tänk dig scenariot:
Klockan är runt fyra på natten, och tre övertrötta och sockerhöga varelser sitter på ett golv. En av dem får en remsa med dryga trettio ord på, som hon ska memorera inom loppet av tre minuter. Detta gör hon genom att hoppa, skutta, peka och sjunga, allt medan hon på något sätt vrålar fram orden för att lära sig dem. När de tre minuterna har gått tas en diktafon fram och proceduren med dansen och vrålen upprepas, fast med mycket större desperation och engagemang. Den mest minnesvärda uppvisningen åstadkom Louise, Högkvarterets värd, när hon skulle recitera de ord hon kom ihåg.

"Tveggehanda, avvakta, smycka, avvakta, smycka, smycka, avvaktaaaaaa... USCH! Just ja, USCH! USCH. IAKTTA! Usch, iaktta, USCH USCH USCH!!!"

Det frenetiska rörelsemönstret och hälsovådliga tonläget behöver jag väl knappast nämna. Hahaha, fantastiskt! Det lät verkligen som att hon hade ådragit sig någon temprär form av tourettes syndrom.

Själv lyckades jag få "goda chanser att kvalificera mig till Mensa", eller vad det nu stod på provet man kan göra på deras hemsida, vi sisådär fem, något jag inte lyckas med i vaket tillstånd. Jag har ännu inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt.

(Om jag mot förmodan får ett barn, så ska det heta Greve von Dü. Oavsett kön.)

Och tja, vad mer att förtälja... det var mongoroligt, i alla fall. Visst ja! En annan höjdpunkt, som egentligen inte har med experimentet att göra men som genom sin förträfflighet förtjänat sig en plats i denna min redogörelse ändå, var när en även i nyktert tillstånd stimmig stockholmare fick min telefon att med Calles röst sjunga Bä bä vita lamm (jag har världens bästa ringsignal). Stockholmaren heter Leo, är bra på att spela trummor och vara hård, och var definitivt inte nykter när han ringde. Jag fick höra en oerhört rolig utläggning om hur mycket hans chefer hatade Karlstad, och att han var mäkta stolt över det bokmärke han lade med i (det för övrigt fantastiska) brevet han skickade mig häromdagen. (var stolt, Leo. Bokmärket är jättefint. Särskilt kortet, ahaha!) Uppiggande som... JAG TÄNKTE INTE SKRIVA FLÖDDER HÄR.

Uppiggande som Earl Grey.

Och i morgon har jag blivit lovad ännu mer post.

Brevvännerna är bäst.

Molkomspussar på er, mmm!

(När jag kom hem på lördag kväll lyssnade jag på Säkert. Tiden och rummet var så overkligt, så segt och liksom pulserande. Annika sjöng mig från den overkliga verkligheten till sömnens overkliga verklighet, och jag drömde så vitt jag vet inte om Gunde Svan. Intressant, va?

Varenda bok jag kunde komma över läste jag

Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården)