mtbloggaren

*hosthost*

Va?

*harkel*

Alltså... jag förstår inte.

*krasch-bom-bang*

Åh. Var det bara du, Idén. Det var du inte längesen! Men hörru, är det inte bäst att du försvinner illa kvickt? innan jag får grepp om och kan göra något konstruktivt av dig, menar jag. Det vore ju förfärligt.

*vroooooooooooooooooooooooooooom*

Bättre så. Nu känner jag igen mig!



...ARGH! Det är jämt sådär. Man får en idé till en novell, dikt, kokboksdesign eller pottfrisyr, men innan man riktigt hunnit förstå den så har den försvunnit tillbaka till den dimension den kom ifrån.

(Platon hade rätt i att det finns en idévärld, men hans föreställningar om den var felaktiga. Idévärlden är inte världen där Den Objektiva Sanningen huserar: den är hemvisten för alla tänkbara och otänkbara idéer, som av våra mänskliga små ögon skulle uppfattas som svävande, frägsprakande moln. Men naturligtvis är de något mycket större. Och vackrare. Det  är när rätt idé, efter att ha slunkit in till oss genom en repa i den väv som håller de femtioelva dimensionerna åtskiljda, träffar på rätt person, som magi kan skapas. Om tillfället är rätt. Och platsen.

Det är mycket som ska till för att en idé ska kunna förvaltas på ett bra sätt. Detta känner naturligtvis idéerna till, och av ren självbevarelsedrift söker de sig självklart till personer som har en fallenhet för att oftare än andra befinna sig på en passande plats vid en passande tid, till exempel i närheten av penna och papper vid en tidpunkt då man kan skriva. Eller, om man är en idé som går ut på att lägga bajs i maten, tenderar att gå runt med en låda bajs och ofta har nära till mat. Detta förklarar fenomenet varför vissa personer tycks fullkomligt bubbla av idéer, medan andra avundsjukt står och tittar på. De är favoriserade av idéerna, helt enkelt. Jag är uppenbarligen en person som verkar lämpa sig bra för idéerna, men som vid en närmare granskning inte håller måttet. Det är därför de bara nuddar mig innan de försvinner. FASCISTISKA MORALVIDRIGA AS!)

Ehum. Och försvinner de inte genast, så lägger de sig lugnt tillrätta någonstans i magtrakten och förväntar sig att jag ska veta vad jag ska göra med dem. Vilket jag sällan gör. Jag har till exempel en idé om en liten ö där man inte odlar spannmål på fälten, utan långa vackra glänsande strängar. Till fioler, till gitarrer, till harpor... tänk dig ljudet när det blåser, eller när någn drar fingrarna genom de böljande stänghaven. MYS!
Jaha, det var ju en trevlig exteriör, men vad göra med den? Inte vet jag. Frustrerande. Dock så är det en trevlig plats att tänka på, särskilt när man sitter på naturkunskapslektioner och förväntas tänka på hur ett arvsschema fungerar. Det är galet vad mycket tid man får till att tänka på annat då.

Det ligger ett uppslaget nummer av NWT bredvid mig, förresten. Rubriken på sidan är "Ännu ett guld till Våge Strålin".
Våge.
Strålin.
Mitt barn ska heta Greve Våge Strålin von Dü Lundbäck.
Ungen skulle bli svårt mobbad för sitt namn, under högstadiet hitta mina gamla trallskivor, bara gilla de dåliga låtarna och starta ett band som var urkasst. Så här skulle en av deras låtar inledas:
JAG BLEV MOBBAD I MIN SKOLA, JAG BLEV RETAD STÄNDIGT.

(jävla låt)

Ja, det är så det går till här på jorden, utan vett och sans.
Så det är bara att tugga i sig... och tänka på Johan Glans.