löjlig homage, tralala och så vidare
Det här med att boka poeter till Sjuhäradsfestivalen har verkligen fått mig att snöa in på scenpoesi. Aaaaargh. Jag lyssnar på ordexplosioner från frenetiska amerikaner som fäster ett band i den där lilla öglan jag yss upptäckt att jag har uppepå huvudet, för att sedan obönhörligt dra, dra, dra mig uppåt tills jag går på tå fram mellan talarna, som för övrigt finner mitt beteende aningen suspekt. Men så är de sura tallar, också. Jag känner mig lika lång som dem, jag känner mig längre, och oändligt mycket längre än mina 168 centimeter, svävandes på alla dessa ord som likt ett ösregn en stormande oktobernatt fullkomligt blästrar mig, fast precis tvärtom, fast precis så, och det samtidigt.
Gåshud.
De liksom får mig att stå ensam längst ut på en klipphylla över en våldsam, hungrande vattenmassa, men samtidigt bli medveten om att även om jag skulle trilla utför det där stupet så skulle jag ändp aldirg träffa vattenytan, så uppfylld av ordordord som jag är skulle jag bara sväva iväg.
Det är en fantastisk känsla.
Renande.
Kalldusch och värme på samma gång. (Här skulle jag kunna citera Olivia Bergdahls "Genier", men nöjer mig med att konstatera:) Jag älskar er, konstnärer. Även när ni får mitt huvud att leka heliumballong och fullkomligt vägrar låta mig få somna utan att ha hört den dikten eeen gång till. Puh. Men det är värt det. Alltid.
Jag är lycklig idag! Skål!
