150 gram margarin
Okej.
Självdistans, Sanne, självdistans... förra inlägget var bara pinsamt.
Men livet verkar ju bestå av pinsamheter, felstavningar, gräsfläckar och små hål i favorittröjan, så jag kan ju inte gärna radera det. Det får vara kvar, likt en ful souvenir som man sparar bara för att det påminner en om något man kände eller tänkte en gång... jag har många sådana onödiga saker sparade. Fast de är ju inte onödiga. ÄSCH.
Grodorna nere i dammen har börjat visa sig igen. Jag gillar verkligen att sitta på vår uppochnedvända, gulafula och ytterst sparsamt använda kanot, och titta på när de simmar omkring och joddlar för varandra. Det är något väldigt rogivande med dem, även om de aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med den bäver som en gång bodde i deras kvarter. Äsch.
Vart tog den vägen, förresten?
Varför måste allting försvinna?
Varför måste jag vara så feg?
Varför envisas jag med att fråga mig själv det här, och vad värre är - varför skriver jag det här?
Äsch. Saker och ting tenderar ju att lösa sig när det väl kommer till kritan, men efter att i fjorton år ha fått sin vardag schemalagd och ämneskategoriserad känns det onekligen skrämmande att helt plötsligt få fylla sina dagar med vad man vill. (Eller snarare, vad man har råd med. De där volontärsplanerna sket sig kapitalt, till exempel... jag ska bli rik när jag blir stor. Tips på hur man gör, någon?)
Men nu var det ju inte ambivalens och framtidsfobi vi skulle diskutera, ämnet för kvällen var faktiskt grodorna. Ska det vara så svårt att hålla sig till saken, din omkringflamsande kladdkakspundande kvasiestet? Alright, alright, jag ska skärpa mig. LOL (borde jag sluta skriva, lol).
Det är så vackert här ute på gärdet om kvällarna. (Vilken tur att jag skriver det här för min egen skull, för finns det något mer ointressant att läsa än beskrivningar av utsikten från sin trädgård? (Möjligtvis schlagertexter då.)) Det var längesedan nu, men att titta på den zoologiska varietén som dammen och gärdet serverar en molnfri sommarskymning är bland det bästa som finns. NATURTANTFJANTTÖNT AHAHAHA, peka och skratta! Hrrm. Håll tonen i ditt berättande, Sanne. Naturbeskrivningar ska vara poetiska och lågmälda. Versaler är ekvivalent med dödsstraff.
Jag tror jag gillar dem för att de får mig att tänka på glasburkar med draksalamandrar och hemmagjorda fiskespön.
Grodorna, alltså.
Det blev som vanligt inget sammanhang i de här osorterade orden.
Men det var väl inte meningen heller.
Självdistans, Sanne, självdistans... förra inlägget var bara pinsamt.
Men livet verkar ju bestå av pinsamheter, felstavningar, gräsfläckar och små hål i favorittröjan, så jag kan ju inte gärna radera det. Det får vara kvar, likt en ful souvenir som man sparar bara för att det påminner en om något man kände eller tänkte en gång... jag har många sådana onödiga saker sparade. Fast de är ju inte onödiga. ÄSCH.
Grodorna nere i dammen har börjat visa sig igen. Jag gillar verkligen att sitta på vår uppochnedvända, gulafula och ytterst sparsamt använda kanot, och titta på när de simmar omkring och joddlar för varandra. Det är något väldigt rogivande med dem, även om de aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med den bäver som en gång bodde i deras kvarter. Äsch.
Vart tog den vägen, förresten?
Varför måste allting försvinna?
Varför måste jag vara så feg?
Varför envisas jag med att fråga mig själv det här, och vad värre är - varför skriver jag det här?
Äsch. Saker och ting tenderar ju att lösa sig när det väl kommer till kritan, men efter att i fjorton år ha fått sin vardag schemalagd och ämneskategoriserad känns det onekligen skrämmande att helt plötsligt få fylla sina dagar med vad man vill. (Eller snarare, vad man har råd med. De där volontärsplanerna sket sig kapitalt, till exempel... jag ska bli rik när jag blir stor. Tips på hur man gör, någon?)
Men nu var det ju inte ambivalens och framtidsfobi vi skulle diskutera, ämnet för kvällen var faktiskt grodorna. Ska det vara så svårt att hålla sig till saken, din omkringflamsande kladdkakspundande kvasiestet? Alright, alright, jag ska skärpa mig. LOL (borde jag sluta skriva, lol).
Det är så vackert här ute på gärdet om kvällarna. (Vilken tur att jag skriver det här för min egen skull, för finns det något mer ointressant att läsa än beskrivningar av utsikten från sin trädgård? (Möjligtvis schlagertexter då.)) Det var längesedan nu, men att titta på den zoologiska varietén som dammen och gärdet serverar en molnfri sommarskymning är bland det bästa som finns. NATURTANTFJANTTÖNT AHAHAHA, peka och skratta! Hrrm. Håll tonen i ditt berättande, Sanne. Naturbeskrivningar ska vara poetiska och lågmälda. Versaler är ekvivalent med dödsstraff.
Jag tror jag gillar dem för att de får mig att tänka på glasburkar med draksalamandrar och hemmagjorda fiskespön.
Grodorna, alltså.
Det blev som vanligt inget sammanhang i de här osorterade orden.
Men det var väl inte meningen heller.
Kommentarer
Postat av: Bells
Jag tycker att ambivalensen här skapar helheten.
Jag är kanske lika sjuk i huvudet som du.
Men jag tycker att det var otroligt vackert.
MJAU (oj, där gick visst tiden ut för mitt rekord i tid att vara seriös)!!!!!!!
Postat av: Sanne
Det känns bra att vi i alla fall är två om det, då. Krr! Tack. Det kändes väldigt fint.
Jeppis jamar tillbaka, jag försöker instämma, men det går inte något vidare, så jag sjunger istället, vilket om möjligt går ännu sämre, så jag sitter tyst och vinkar till slut. Men det är en fan så energisk vinkning!!!!
:D
Trackback
