Duracellkanin
Inte ett moln på kvällshimlen. Juldekorationerna på lyktstolparna längs Storgatan gör sitt yttersta för att lysa ikapp med sina tindrande förebilder högt däruppe i mörkret, men det är en kamp som de är dömda att förlora - en stjärnklar decemberhimmel finns det knappast något som kan utkonkurrera när det kommer till vackerhet (ja, det är ett ord. Lingvistisk konservatism är inte bara trist, utan direkt skadligt för språket. Och det har absolut ingenting med det här inlägget i övrigt att göra, därav denna slutparentes: ).
För att komma ut till mitt hus måste man gå ungefär 500 meter på en grusväg som lämnar allt vad belysning och dekorationer heter bakom sig. Man är omgiven av gärden och bara gärden, om kvällen är det verkligen becksvart, det tenderar att blåsa rejält. Och jag älskar det. Må det låta som ett förringande av kära Hålan, men det bästa med Molkom är i min värld den där ödsliga lilla grusvägsstumpen en vinterkväll. Det hemtama mörkret är snarare förtröstansfullt än oroväckande, och när det som idag är alldeles molnfritt på himlen så får stjärnhavet en att vilja stanna upp, lägga sig ner mitt på vägen, och bara existera. Bara andas, bara finnas till. Åt helvete med jakutzis, sportbilar och medelhavssemestrar var tredje vecka, för mig är det lyx att tillåta sig de där andrummen då man helt och hållet släpper alla tankar på måste-ska-borde-göra-sakerna.
Idag har varit ett enda långt andrumsmaraton (åh, jag avskyr ju dagboksbloggar... "imorse åt jag en köttbullsmacka"... men nu kör vi!). Först julkalendermys och paketinslagning hos en bindgalen kristinehamnare, sedan en välförtjänt och långvarig botanisering bland Knastrets hyllor (min plånbok envisas med att jag köper på tok för många skivor, men jag hävdar lika envist att man inte kan köpa för många), och sedan hem till Molkom där diskbänksrealism och gapskratt tillsammans med en av världens bästa människor väntade. Åh.
Dessutom fick jag post, vilket naturligtvis är något helt fantastiskt. Det var två brev, det första kom från en karlslok i Tyskland, till vilken jag via Tradera sålde en skiva för någon månad sedan. I kuvertet som jag skickade den i kunde jag inte låta bli att lägga i ett ark nerklottrat med några rader i stil med "tack för en toppenaffär, och herretekopp vad kul att du är en sådan musiknörd att du letar på svenska auktionssidor efter plattor!". Det där lilla brevet svarade han på genom att först skicka mig ett "åh, det var så lite så, vad roligt att du skickade med ett brev!" (på vilket jag svarade), och nu idag ännu ett kuvert med förutom ett väldigt charmigt brev även choklad och te. Det är sådana där saker som gör ens dag. Tack, tysken!
Det andra brevet kom från en viss Mattias Dristig (http://www.dristig.com/), som jag över snigelpost beställde en skiva av häromdagen. I kuvertet låg nämnda skiva (som för övrigt är kalasbra), samt ett litet papper som fick mig att flina hälsovådligt brett:
Hej Sanne!
Tack för ditt grymt personliga brev. jag blev på ett härligt humör när jag öppnade det och upptäckte teet. Svarta-vinbär är ju min favorit! :) Här har du till slut skivan som man bör spela på hög volym och visrock-headbanga till (eller nåt... :) )
Tack för att du stöttar undergroundkultur!
MVH Mattias Dristig
God jul & gott nytt år!
Förresten så tycker jag inte att det är rätt att publicera privata brev i offentliga sammanhang, men eftersom han skickade det till mig, som han av uppenbara skäl inte känner överhuvudtaget, så antar jag att det är okej. Hej och hå jungman Jansson vad glad jag blev av det, hursomhelst! Vilka härliga människor det finns här i livet. För tillfället känner jag mig energisk som en överaktiv femårig pokemonfantast som just har fått träffa Pikachu i verkligheten. Energi! Nu ska jag ta tag i allt! Så får det bli!
... och Skägget i brevlådan är en genialisk julkalender. Alltärbraochvackert.
