mtbloggaren

Fram med öronpropparna mitt herrskap, här ska basuneras så stämbanden darrar - äntligen är det lov! Äntligen tid för sovmornar, födelsedagskalas, pysslande, brevskrivning och pulkaåkning i glada sällars lag. Det finns dock smolk i glöggbägaren, nämligen det faktum att det här jullovet är det allra sista i hela mitt liv. Studenten klampar obevekligt närmare med sina tunga, olycksbådande sjumilakliv; när det är som tystast kan jag nästan höra fotstegen från en alltför snabbt annalkande framtid. 

Jag är som kanske bekant initiativtagaren bakom projektet Hemmascen, en två dagar lång kulturmaraton som ska gå av stapeln i samband med allas vår Molkoms Marknad. Det känns inte som att det är alls lång tid kvar dit, med tanke på alla saker som måste ordnas och alla människor som måste kontakta, men datumen som gäller är den 22: e och 22: e maj, bara några veckor innan jag lämnar gymnasietiden bakom mig för gott och likt en mullvad i strålkastarljus skyggt tvingas kisa mot det där stora, bländande vacuumet som utgör Framtiden. Var tar åren vägen? Herretekopp, tidsnoja när man är arton.. oj oj oj. Men det är i stunder som denna, när man sitter och tänker på de senaste årens totala fantastiskhet, som man till fullo kan hålla med Cirkus Miramar när de sjunger "jag vill bara leva i ett evigt nu". Vafalls, klockfanskap, tickar du än? I egenskap av Toppentupp (julkalendern är riktigt bra i år!) beordrar jag dig att stanna, omedelbart!

Nåväl. Så kan man ju tyvärr inte göra. Allt man kan försöka med är att inte tänka närmar på saken, för trots att jag gillar förändring, trots att jag förmodligen skulle avlida utan nya utmaningar, så kvarstår faktum att tanken på att sluta skolan verkligen skrämmer skiten ur mig. Verkligen. Var ska jag ta vägen? Var kommer alla vännerna ta vägen? Alla står vi inför vägskäl, otaliga och åter otaliga gånger i livet - det är väl de som definierar våra liv, men nu var det inte det jag skulle skriva om! - men att välja väg efter studenten kan mer liknas vid att i Minotaurus labyrint välja vilken gång man nu skulle förirra sig i. För att citera en av våra bästa författare:

"Att vilja är att kunna välja. Åh, att det ska vara så svårt att välja!
Att välja är att kunna försaka. Åh, att det ska vara så svårt att försaka!"

Med reservation fel sprungna ur temporär demens hos undertecknad. Hjalmar Söderberg är boven bakom raderna, i alla fall. Men ja, visst har han rätt? Man vill ha allt, utan att riskera något. Självklart. Man vill balansera på eggen mellan kaos och frid. Man vill lära känna nya kullerstensgator, nya människor, nya spelningslokaler, men man vill inte lämna sin trygghet och kastas ut i periferin. Suck, vilken gnällkavalkad det här blev! Visserligen är kvalificerat gnäll definitivt en konstform vars utövare måste underkasta sig disciplinerad övning för att bemästra, men det här var allt mer kvantitet... :)

Förresten och apropå ingenting alls så måste jag nu under lovet skriva en filosofiuppsats, som ska behandla ämnet Nietzsche och Sartre i allmänhet och deras syn på livets mening i synnerhet. Det sitter en kom-ihåg-lista på mitt skrivbord där jag skriver upp mina läxor, och i väntan på avbockning står: "meningen med livet". Haha! Det kommer minst sagt att kännas suspekt att bocka av den...
"Jahapp, då har man kommit fram till meningen med livet. Avklarat och avbockat, tjoflöjt!"

Imorgon blir det artonårskalas för en kristinehamnare, så nu ska jag slå in vikingarnavinylen, pärlplattan och téet. Ha en fin kväll, ni wunderbaumsfetischister nere vid Preem och alla andra!