pepparkakshus och anakondor
(Alltså: nu kommer vi att få höra "Träskopolska", nedtecknad av Flott-Kurt i Tvedöra och framförd av musikkollektivet Moder Skägg.)
Julafton kom, julafton gick. Jag börjar visst bli gammal, för det här var första gången i mitt liv som den där förväntansfulla julstämningen vägrade infinna sig. Visst var det mysigt ändå, när familjen satt och improviserade fram små fula rim vid paketöppningen. "Nu kan du känna dig som kungen när du slänger den gamla pungen" - mamma fick en plånbok av pappa. Haha! Det är ju inte svårt att se var jag har fått min fäbless för språk ifrån. Men var tog det där pirret i magen vägen? Vart höll det tvångsmässiga leendet vid blotta tanken på dagens datum hus? Nåja. Låtom oss bygga en stad av pepparkakshus, där tankarna seglar som skepp på hav av te (vilket är ett citat ur en låt av Cirkus Miramar. Sveriges bästa band släppte sin senaste fullängdare 1998 - men den 13: e mars nu till våren kommer en ny! Jag har köpt ett måttband så att jag kan hålla koll på hur många dagar det är kvar. En centimeter närmare örgasmen varje dag... Visst är nörderifasoner vackra?), där vi sedan framlever våra liv som lussekatter och tre bruna gossar som komma, komma från Pepparkakeland. Julstämning året om, det vore något det! En julstämning som inte innefattar stressiga, i sinom tid desperata korståg i tretusen affärer, eller lika otaliga som osmakliga blinkande anakondor till ljusslingor som kväver huset, eller inkassobrev i januari. Den galet kommersiella delen av julen ger jag inte så mycket som en patetisk high school-film för. Varför kan folk inte fatta att det inte är presenterna som är poängen, och definitivt inte presenternas prislapp. Suck. Jag blir så trött på att höra en del diskussioner.
Nåja, det här är en vacker dag och jag vill inte gnälla. Det finaste med den 24: e december 2008 var den underbara salladen, och dikten som pappa skrev till mig.
Nu ska jag skriva mitt reportage om Ängsbackas julfestival, som verkar vara en helt genomfin tillställning. Aufwiedersehen!
Julafton kom, julafton gick. Jag börjar visst bli gammal, för det här var första gången i mitt liv som den där förväntansfulla julstämningen vägrade infinna sig. Visst var det mysigt ändå, när familjen satt och improviserade fram små fula rim vid paketöppningen. "Nu kan du känna dig som kungen när du slänger den gamla pungen" - mamma fick en plånbok av pappa. Haha! Det är ju inte svårt att se var jag har fått min fäbless för språk ifrån. Men var tog det där pirret i magen vägen? Vart höll det tvångsmässiga leendet vid blotta tanken på dagens datum hus? Nåja. Låtom oss bygga en stad av pepparkakshus, där tankarna seglar som skepp på hav av te (vilket är ett citat ur en låt av Cirkus Miramar. Sveriges bästa band släppte sin senaste fullängdare 1998 - men den 13: e mars nu till våren kommer en ny! Jag har köpt ett måttband så att jag kan hålla koll på hur många dagar det är kvar. En centimeter närmare örgasmen varje dag... Visst är nörderifasoner vackra?), där vi sedan framlever våra liv som lussekatter och tre bruna gossar som komma, komma från Pepparkakeland. Julstämning året om, det vore något det! En julstämning som inte innefattar stressiga, i sinom tid desperata korståg i tretusen affärer, eller lika otaliga som osmakliga blinkande anakondor till ljusslingor som kväver huset, eller inkassobrev i januari. Den galet kommersiella delen av julen ger jag inte så mycket som en patetisk high school-film för. Varför kan folk inte fatta att det inte är presenterna som är poängen, och definitivt inte presenternas prislapp. Suck. Jag blir så trött på att höra en del diskussioner.
Nåja, det här är en vacker dag och jag vill inte gnälla. Det finaste med den 24: e december 2008 var den underbara salladen, och dikten som pappa skrev till mig.
Nu ska jag skriva mitt reportage om Ängsbackas julfestival, som verkar vara en helt genomfin tillställning. Aufwiedersehen!
Kommentarer
Trackback
