mtbloggaren

Jag har fört dagbok en del i mina dar. I en låda under sängen har jag min allra första, daterad till 1998. Prydd av en närmast motbjudande snuttegulltecknad kattunge på framsidan och fylld med sporadiska inblickar i en åttaårings liv, så är den ett stycke ögonblicksdokumentation från en tid när det roligaste som fanns var att hoppa genom strålarna från familjens vattenspridare, leka Lejonkungen med den bästa vännen, gömma sig under sängen när föräldrarna skulle hämta en hos densamma, skriva sagor om kidnappade katter, och bygga riddarborgar i Lego med lillebrorsan. Vänta, jag ska banne mig ge er ett utdrag.
(Då jag är av åsikten att kaos är en konstform, varför ett stökigt rum per definition är ett konstverk, så kan det ta ett tag att rota fram boken i det veritabla bombnedslag som är mitt krypin här i huset. [konstpaus] Så ja, där var den!)

2:e maj 1998 kl. 11.30

Kära dagbok!
Igår uppträdde jag med musikskolan. Det gick bra. Fast vi sjöng fel en gång på en sång som hette "Hej, goddag och hallå", men annars gick det bra. Vi fick till och med lite rökeffekter på scenen. Vi sjöng många sånger: Hej, goddag och hallå, Clownen Beppo, Har du sett en ko som kan gå på styltor?, Fågelbröllop, Cykelvisan och Side by side. (sajd baj sajd.) Hej då!


Redan för tio år sedan hade jag en fäbless för språk - "side by side" skulle uttalas rätt, basta! Ahaha, det är så roligt att läsa de där gamla orden. Minnen av glömda konserter med musikskolan kommer tillbaka, inklusive trollsminkningarna och spökdräkterna. Mina föräldrar ska för övrigt ha en stor eloge för att de inte av ren självbevarelsedrift förbjöd mig att öva inför föreställningarna - jag var nämligen med i en blockflöjtsgrupp, och det är ju inte svårt att föreställa sig hur en energisk åttaåring med förväntad lungkapacitet får en blockflöjt att låta. De flesta tortyrmetoder bleknar bort till rena smekningar i jämförelse. Huga!

Jag spelar inte blockflöjt längre, och det var längesedan jag lekte Lejonkungen eller hoppade genom en vattenspridare (det borde man visserligen börja göra igen. Infantilitet är underskattat!). Men i detta vårt teknologins tidevarv så är bloggande att jämställa med att skriva dagbok, om än offentligt, så i och med den här Mitt Livs Första Blogg så lever allt lite av åttaåringen kvar i mig. Och jag gillar fortfarande att skriva sagor, jag gråter fortfarande till disneyfilmer, och jag ger bort pärlplattor föreställandes pokémonfigurer i julklapp. Samtidigt som jag läser Söderberg, tycker om poesi, och står som ansvarsfull projektledare för kulturfesten Hemmascen här i kära hålan. Vem har sagt att ens personlighet inte kan vara paradoxal? Nej, just det!

Nu, go vänner, nu ämnar jag inmundiga glögg och skriva min filosofiuppsats. Vidare tangentbordsdiarré rörande Hemmascen, fenomenet varför-försvinner-alltid-saker-när-man-letar-efter-dem, diskussionsämnet Christer Sjögren, samt tips på hur man bäst misslyckas i köket, kommer att finnas här vid denna min boj på vågorna i allas vårt cyberspace. Må gott!
Glöggspetsade hälsningar,
Sanne